skip to Main Content

Pippi eller Prussiluskan, vem är du?

IMG_4007IMG_4007IMG_4007


Alla älskar Astrid Lindgren och för många är Pippi karaktären nummer no 1. En stark självständig flicka som är sig själv och låter alla andra också vara det. Betänker vi att Pippi fyller 70 år så inser man hur mycket före sin tid Astrid var. Bra där! Det som dock slog mig häromdagen är att det är väldigt lätt att gilla Pippi på avstånd. Så där lite lagom. Men hur många föräldrar vågar uppfostra i sann Pippi Långstrump anda.

Tanken kom en eftermiddag när dottern skulle på kalas. Hon sprang upp för att byta om och kom sedan ned för att visa hur fin hon var. Genast började jag. – Jamen det där är kanske ingen fintröja eller de där byxorna är kanske inte så kalasiga. Så höll jag på, ni hör ju, skittråkig morsa, tillslut säger hon.- Men mamma jag tycker jag är fin, det här är mina favoritkläder och dom är jätteskönt! Pang, rakt i solar plexus tog den, insikten, insikten om att människan i det lilla formatet framför mig hade rätt. Vem är jag att stå här och hålla på och lära henne vad som är fint eller ej.  Jag som pratar om att det är insidan som räknas. Jag som inte själv anser mig fåfäng (starkt präglad av en byggbransch där jag ofta varit både dammig, färgfläckig och haft skitiga kläder dagarna i ända) står alltså och mässar för dottern om vad som är fint eller inte! Snacka om att ge dubbla budskap. Hon var hel och ren, för det kan jag väl tycka att man ska vara när man ska gå på kalas.(Tänker jag efter så är det nog egentligen bättre med gräsfläckar på knäna och en varm personlighet också. Att vara snäll och bry sig om, borde alla dagar i veckan komma före även hel och ren. Ja ja men i alla fall..)Hennes kloka ord fick mig att kapitulera, klart hon får se ut som hon vill. Mina känslor inför det är mina att jobba med, inte hennes! Ok, bra där Pia!

Nåväl, än var lektionen inte slut. Nästa lärdom kom vid kalaslämningen. Jag kliver in i hallen där vuxna och barn trängs och ser alla andra barn i klassiska finkläder, klänningar, koftor, strumpbyxor..alla utom min dotter. En inte helt angenäm känsla i bröstet, jag skäms lite, känner mig som en sämre förälder som låter henne gå på kalas och se ut så. Obehagligt på någotvis. Dock är jag mer beredd denna gång, vis av läxan hemma inser jag direkt att det handlar om mig och inget annat. Jag blir irriterad. Skärp dig Pia, vad håller du på med! Du brukar väl inte bry dig om vad andra tycker eller?

 
När jag pussat trollungen hej då och går därifrån, inser jag att jag hittat något jag behöver jobba på. Känslan krockar brutalt med den person jag vill vara. Insikten om min ytlighet och normrädsla gör ont, Aj! Trodde inte det om mig själv. Jag inser att jag inte vill projicera detta på dottern. Så länge det bara går vill jag att hon struntar i vad folk har på sig. Så länge det bara går vill jag att hon ska se till insidan hos människor. Så länge det bara går vill jag att hon ska tycka att hon är fin som hon är, helt oberoende av vad andra tycker.  Och om det ska ske behöver jag skärpa mig. Om hon tycker hon är fin ska inte jag säga emot, eller hur! Vi har byggt hela samhället med dubbla budskap och det kan skapa utseendeförvirring hos vilken unge som helst! Insidan är viktigast men ha inte dom eller dom kläderna, ska du se ut så i håret etc ect…ofta bestämmer vi helt åt barnen vad som är fina kläder eller inte. Jag tror nog att vi borde överlåta det mer till dom eller varför ens bry sig. Vi gör kläderna till något viktigt, vi föräldrar, samhället och media gör kläderna till något viktigt och i nästa mening säger vi att det är insidan som räknas. Helt knäppt ju! Det borde ju vara ett friskhetstecken så länge barn inte ser ut som kopior av varandra eller som tagna  ur en modekatalog. Även om vissa barn visst kan vara intresserade på ett sunt sätt, det är inte det jag är ute efter.
Nästa gång du har åsikter om vad ditt barn sätter på sig är mitt förslag att först rannsaka dig själv. VAD är den bakomliggande orsaken till att du inte gillar kläderna? Om du inte har en väldigt vettig orsak kanske du ska låta hen bestämma själv vad som är fint och inte projicera din osäkerhet på barnet. Låt hen vara Pippi så mycket denne bara vill!
De andra barnen på kalaset verkade inte bry sig och inte de vuxna heller. Dessa känslor skapade jag helt själv. Och om någon hade brytt sig, vad hade det spelat för roll – hon var hel, ren, hon tyckte att hon var fin, med det borde jag som hennes mamma låta mig nöja (det gör jag också från och med nu, lovar!!) Så jag lärde mig att (inte speciellt smickrande) att det finns en Prussiluska inom mig, en karaktär som jag behöver arbeta bort, för det är ingen jag vill vara, hua!  Jag vill ju vara Pippi, bara Pippi så mycket det går!! Och om min dotter också vill vara det, då ska jag göra allt jag kan för att inte begränsa henne, Pippi är cool, coolare coolast och Prussiluskan skittråkig så enkelt är det, visst håller ni med? Så nu frågar jag dig, helt ärligt, vem är du, Pippi eller Prussiluskan? Och vem vill du helst vara, man bestämmer ju faktiskt själv.

Även vad som är fint eller inte borde man få bestämma själv vare sig man är barn eller vuxen. Det skapar trygga barn!

Boka ett besök

Kontakta mig för tidsbokning innan besök
eller ring så träffas vi efter överenskommelse.

Besöksadress

First Office
Västra kvarngatan 62
611 32 Nyköping

Kontakta mig

Tel: 070-557 17 04
E-post: pia@piaberg.se

Back To Top