skip to Main Content

En objuden knöl…

En Objuden Knöl…

När inre stress får yttre konsekvenser. För mig var det solklart varför knölen i bröstet kom när den gjorde. Jag hade gått i inre stress under flera månader och kämpade med att hitta min plats och behålla min energi – att orka vara mig. En positiv harmonisk människa som möter andra respektfullt. Att fortsätta entusiasmera elever och kollegor fast frustrationen var stor.

Att våga prata om det som behövde pratas om. Att stå upp för mig själv. Att möta alla elever med energi fast vissa ständigt sände ut dryghet och hånfulla leenden. Ensam bland andra. Försöka hjälpa alla elever att klara sina kurser fast deras egen insats var minimal. Att mötas av suckar när du ställer minsta krav. Näe, stundtals fanns inte mycket batteri kvar.  Jag simmade och simmade men land kom aldrig närmare. I bland hade det varit så skönt att bara sjunka. Jag ropade hjälp men tydligen inte tillräckligt högt. Till slut klarade jag inte av att hålla det utanför mig. Bit för bit letade det sig in och till slut blev det fysiskt.  När jag upptäckte knölen i bröstet blev jag inte förvånad. Hej kroppen, jag hör vad du säger, det ska inte vara så här, jag vet, jag vet jag vet!!  Ordet cancer studsade runt. Oro. Läste allt jag kom över. Funderade på hur livet är meningen att vara. Var och på vem lägger jag min värdefulla tid.stan alla knölar som upptäcks i bröst är ofarliga och jag bestämde mig för att det skulle vara mitt fokus tills jag visste. Ofarlig. Efter ett par dagar berättade jag för sambon. Direkt skiftade hans ögon,  jag såg tankarna – cancer, död. Oron gick att ta på  – men jag ville inte att hans oro skulle bli min. Det skulle inte hjälpa mig ett dugg.

 

Att oroa sig över hjärnspöken är energiläckage. Vad knölen nu än skulle visa sig vara, så visste jag att jag kommer behöva energi. Den lilla jag hade kvar. Jag berättade om mitt förhållningssätt och bad honom acceptera det. Att inte se på mig med oro. Han gjorde sitt bästa och försökte verkligen. Tack vännen!  Det är väntetid på en undersökning och under ett par veckor fick  jag träna tankar och känslor ännu mer. Acceptans av vad som än skulle komma, samtidigt försökte jag leva som vanligt. Jag fick ta ställning till hur jag senare skulle förhålla mig till resultatet. Svaren skulle med tur komma före jul och en 5 veckor lång vistelse i Thailand väntade på juldagen...Skulle vi resa vilket resultat det än skulle bli? Skulle vi resa fast svaret inte kommit? Klart vi skulle. Var det något jag behövde för att kunna möta en eventuell sjukdom så var det energi, balans och acceptans.

Tack och lov. Några dagar innan undersökningen hände något. Sakta men säkert började knölen krympa och dagen innan min inbokade tid avbokade jag. Den var nästan helt borta. Åk och kolla ändå sa sambon, för säkerhetsskull. Men jag var säker. Den var på väg bort. Jag åkte aldrig, men jag lärde mig mycket på vägen. Jag lärde mig att inre stress även får yttre konsekvenser – förr eller senare blir det fysiskt i någon form. Nu kanske du säger att den där knölen hade kommit ändå, fast jag vet att det inte är så. Jag har aldrig haft en knöl förut – det var ingen slump att den kom när jag haft min mentalt jobbigaste höst någonsin. Kroppen hade talat till mig i flera månader men jag lyssnade inte, jag fortsatte trampa vatten. När vi inte lyssnar så tar hon till grövre och grövre medel. För hon vill dig väl. Och om du inte lyssnar när hon viskar kommer hon skrika! Så varför är det så svårt att lyssna? Hur gör du? Skriker själen efter förändring genom att ge dig olika symptom? Lyssnar du eller biter du ihop? Det är inget bra vännen. Det håller inte i längden. Du behöver sätta ord på det du känner. Det är genom medvetenhet som saker går att ändra.

Det är genom medvetenhet och mod du vågar stå upp för dig själv. Jag kommer bli bättre på att säga till istället för att hålla andan i evigheter. Det är också mitt ansvar att se till att jag simmar rätt. Om jag drömmer om Atlanten kanske det inte är så underligt att Östersjön ger mig klåda, vill jag ha saltvatten eller bräckt vatten?  Medvetenhet får ge svar, för jag tänker varken drunkna eller bli sjuk. Stress gör det ena eller andra. Mitt liv, mitt ansvar. Ditt liv, ditt ansvar. Vågar du berätta när något kliar eller när du håller på att drunkna? Att berätta är inte att vara svag, att berätta är att stå upp för den du är.

Du är viktigast i ditt liv, ingen annan och jag är viktigast i mitt. Och jag gillar faktiskt att vara glad. Det är mitt naturliga tillstånd som jag behöver vara rädd om… 

Var rädd om dig, vägra stress och lyssna så blir allt bra…utmaningar kommer för att vi ska lära oss något…det är min övertygelse

Kärlek till dig!

Detta var stresstecken No 1. Det kommer fler iakttagelser…

Och appropå att simma i rätt vatten och hålla andan…kolla gärna inlägget nedan:

This Post Has 4 Comments
  1. Hejsan Pia. Fy vilken hemsk upplevelse. Du skriver väldigt bra. Hoppas att du kollar alla knölar i framtiden, jag om någon vet att man måste göra detta. Jag bad även mina klasskamrater i Trosa Stensunds folkhögskola att göra detta en morgon, när vi satt å hade en ”pysrunda” alla i klassen. Då jag själv hade upptäckt en knöl i bröstet i duschen. Då en utav klasskompisarna gjorde detta så upptäcktes en knöl,,för att göra en lång historia kort,,idag har hon opererat bort båda brösten, hon var 31 år då vid detta tillfälle. Hon hade den svåraste utav cancer diagnosen. Samtidigt så är det oftast bindvävsknutor/fettknutor mm,,men kolla alltid upp knutor/knölar. Må bäst Pia hälsa familjen:-)

    1. Men hej på dig fina du! Hoppas allt är bra! ..och tack..efter den här upplevelsen är jag mycket mer observant..både på min fysiska kropp men även hur den känns på insidan…Viktigt att ta sig själv på allvar! Ha det bäst och alla hälsar tillbaka:-)

Kommentarer är avstängda.

Boka ett besök

Kontakta mig för tidsbokning innan besök
eller ring så träffas vi efter överenskommelse.

Besöksadress

First Office
Västra kvarngatan 62
611 32 Nyköping

Kontakta mig

Tel: 070-557 17 04
E-post: pia@piaberg.se

Back To Top