skip to Main Content

Stress No6: Tårar turns in to pissed off…


Det pendlar fortfarande, men desto mer jag vaknar till liv och får huvudet med mig, desto mer förbannad blir jag. Det är skönare. Det ger mer kraft framåt. Jag har reflekterat kring vad som  hände förra året. Vissa saker har jag lagt i mitt eget knä, jag skulle kanske gjort si eller så. Men faktum kvarstår hur jag än vrider och vänder på det. Nivån på arbetsplatsen är inte okey på en gymnasieutbildning. Stressen jag gick i handlar inte enbart om mig, det är mycket större än så…
Men visst, ja, jag är förbannad för saker som jag själv utsatts för men mest förbannad är jag för den dåliga (obefintliga) styrningen på arbetsplatsen. Mest förbannad är jag över att måleriutbildningen har nedmonterats år för år utan att det pedagogiska ledarskapet har reagerat. Ingen koll alls! Förbannad är jag också över hur lite målerikunskap eleverna får med sig från skolan på tre år, pinsamt sa Bull…tjänstefel sa skolverket. Vad hände med basala kunskaper som att göra egna arbetsbeskrivningar, läsa arbetsbeskrivningar, egenkontroll, kvalite, noggrannhet, fackspråk, materialkunskap, branschregler, våtrum, räkna på jobb, kunna läsa avtal, bestämmelser och förstå vad de läser, arbetsmiljö och ergonomi, att kunna läsa faktatexter och entreprenörskap? Vad hände med kompetenshöjande kunskaper som målerihistoria, estetik, materiallära, färgsättning och färglära, byggnadsvård, specialtekniker, kunskap om maskinella hjälpmedel, äldre målningstekniker och dekorations målning. Vad hände med att varva teori och praktik, innovationer och nytänkande pedagogik…you name it…vart tog det vägen? För 10 år sedan fanns i alla fall det mesta av det här på utbildningen. Ytterst ansvariga för att den här nedmonteringen har kunnat ske är ledarskapet. Det signalerar en högst obekväm syn på yrkeselever och deras kurser och jag konstaterar sorgset att klasskillnader i allra högsta grad lever kvar. Eller har de kanske nedmonterat Naturvetenskapsprogrammet i samma takt tror ni…
Som det är nu lär sig eleverna det mesta på sina praktikplatser. De får inget extra eller speciellt med sig från skolan förutom mer träning i det praktiska och då kan man nyfiket ställa sig frågan vem som egentligen borde ha skolpengen, eller? Det är en gymnasieutbildning som bedrivs, det finns kursplaner med syftesbeskrivningar och innehåll. Det är meningen att eleverna ska få det mesta i dessa med sig när de lämnar skolan!  Företagen måste ju undra vad skolan håller på med!

Jag är förbannad på synen på yrkesprogrammen och yrkeslärare från ledarskapet. Om inte det pedagogiska ledarskapet ställer högre krav på en yrkeslärare än att han kan ryta i om det behövs, kan fungera som handledare och helst sätta betyg E på elever på kurser som förhoppningsvis är genomförda så lovar jag er, då har skolan stora problem.  En utveckling av utbildningen kommer aldrig ske. Och med den vetskapen förundras jag inte över att utbildningen till och med gått bakåt de senaste åren. Noll innovation, pinsamt! Och det gör mig förbannad. Med den här inställningen är det inte heller konstigt att inte fler yrkeslärare sporras att läsa in sin examen, vad ska man med den till liksom! Nivån är ett hån mot varje forskningsrapport jag läst. Nivån är ett hån mot varje timme jag lagt på att läsa pedagogik, motivationsmetodik, lektionsplanering. Nivån är ett hån mot varje skattebetalare som finansierar arbetsplatsen. Men nivån är framförallt ett hån mot varje elev. Anpassat arbetssätt för elever innebär inte att vi ska sänka kvalite och krav på kunskap. Det är att gräva skolans grav. Elever presterar utifrån förväntningar på dom. Men om inte ens ledarskapet tar yrkesprogrammen och dess kurser på allvar hur sjutton ska vi då få lärare och elever att göra det? Ledarskapet genomsyras av en förlegad syn på både praktiska program, dess lärare och eleverna som väljer det.  Ribban sänks för varje år för att passa de svagaste eleverna och för att få alla igenom kurserna. En yrkesexamen har aldrig varit lättare att klara än nu och spiralen går obönhörligen nedåt. Problemet blir att elever som absolut skulle kunna prestera bättre också glider med i det raset. De får inte sin chans till utveckling som de faktiskt har rätt till. Det är inte att vara snäll, det är taskigt! Åh tråkigt blir det också, vad ska eleverna i skolan att göra.Vad sägs om lite energi!! Det gör här mig riktigt förbannad. Betygsinflation ska jag inte ens nämna i det här inlägget. Så jädrans mycket slarv och ignorans…och alltså..lite vanlig ordning och reda är väl inte för mycket att förvänta sig av ett kommunalt gymnasium eller ?! Det är tur att skolan är kommunal för annars hade skeppet sjunkit för länge sedan. Mina skattepengar bara larvas bort!
Jag har aldrig läst in ett högskolepoäng för att få högre lön eller ett fint examensbevis. Jag har läst varje kurs för att skaffa mig kompetens, att utvecklas och sedan få använda det. Jag har läst kurser för att jag fortfarande tror på att yrkesprogrammen kan utvecklas. Att sedan förväntas kliva in på en nivå som jag hade klarat av redan som 25 årig målare för att ledarskapet inte har någon som helst koll på sin verksamhet är oerhört kränkande. Det är ett hån mot mina 300 högskolepoäng och en fet käftsmäll mot varje avbetalning på studielånen. Nä, det var inte ett dugg konstigt att orken tog slut. Det tar otroligt mycket kraft att öppna ögonen på människor som hellre lever i förnekelse för självklart tog jag upp den låga nivån med chefen. Otroligt mycket kraft tog det och ändå tror jag hen fortfarande sitter och blundar…

a95477837ec2048f_800x800arPissed off…inte mest för min skull utan för alla elever som väljer ett praktiskt program för att dom vill. Skolan hade kunnat ge dom så mycket mer kött på benen och roligare övningar och utmaningar.  Måleri handlar inte bara om att hålla i en pensel åt rätt håll, rulla en vägg och öka farten, det finns mycket mer att lära idag. Att förmedla yrkesstolthet, har det helt förkastats? Stolt hantverkare, stolt yrkeslärare. Det handlar inte om VAD du gör, det är din inställning till det du gör som betyder allt!  De lär sig mindre på skolan idag än vad jag gjorde på 80- talet och alltså, det är inte smickrade. Hur mycket mer kan vi sänka ribban för att ge alla elever godkänt? Betygen i sig bryr jag mig inte om men allt det andra som kommer med är livsviktiga egenskaper att ha med sig i livet. Att kunna anstränga sig? Att jobb medvetet och hårt mot mål? Noggrannhet? Ta ansvar att göra det som behövs för att nå målet? Och framförallt behöver elever lära sig att lägga ansvaret för sina egna resultat i sitt eget knä…det om något är en viktig egenskap att ha med sig i livet! Och att ta konsekvenserna av att inte göra allt ovanstående är minst lika viktigt. Det är att bli vuxen. Vill du någonstans får du faktiskt anstränga dig, för när du gör det kan du nå månen om du vill men om du tror att alla andra ska fixa ditt liv får du definitivt en guppigare resa! När elever tillåts lalla igenom en gymnasieutbildning och ändå får sin yrkesexamen har vi inte lärt dom ett skit! Vi curlar och curlar för fin statistik och så undrar vi varför fler och flera unga inte får jobb, kan behålla ett jobb, är energilösa eller mår dåligt.

Yrkesprogrammen borde 2016 handla om mer än disciplin och uppfostran. Det räcker inte enbart med kroppsarbete längre för att hantera livet och behålla ett jobb. Vi lever inte på 1800 talet och gymnasieskolan är inte folkskolan. Och sluta för f- n att se varje praktisk elev som mindre intelligent. Omotiverad och ointelligent är två helt skilda saker. Liknande fördomar fick jag själv kämpa med i flera år, att jag blev målare för att jag inte klarade av något annat. Men vet du, jag blev målare för att jag ville, på samma sätt som jag blev lärare för att jag ville…men just nu funderar jag dock väldigt starkt på om det var rätt val eller inte…

Ansvaret att styra upp utbildningen har de pedagogiska ledarna men då krävs det att de både vill och vågar öppna ögonen…och det kan göra ont om man har blundat länge. Det skarpa ljuset kommer skoningslöst blotta varje liten del som bara slarvats över i spacklingen, det vet varje målare. Vi kallar det släpljus…och det finns inga genvägar för att få bukt med det. Rannsaka synen på yrkesprogrammen och gör om, gör rätt!

Till dig där ute, både elev och vuxen, låt ingen annans fördomar eller tillkortakommanden  bli dina. Du kan mycket mer än du tror, våga lägg ribban högt, ställ krav på både dig själv och omgivningen! I believe the children are our future och att ständigt sänka ribban är inte att vara snäll. Det är att tydligt visa att vi inte tror på individens potential…och det är inget bra ledarskap i skolan..

Så då blev det äntligen sagt, det någon borde sagt för länge sedan, phu och amen, nu blev jag helt slut..

over and out…

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/12/13/klasskillnaderna-okar

This Post Has 0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Boka ett besök

Kontakta mig för tidsbokning innan besök
eller ring så träffas vi efter överenskommelse.

Besöksadress

First Office
Västra kvarngatan 62
611 32 Nyköping

Kontakta mig

Tel: 070-557 17 04
E-post: pia@piaberg.se

Back To Top