skip to Main Content

Fågeln Fenix och jag…


Jag reser mig ur askan. Sotig, svart, vinglig. Jag breder ut vingarna för första gången på länge och känner med tillförsikt luften där under. Försiktigt med en stor portion ödmjukhet börjar jag mjukt lyfta dem upp och ned. Det sotiga och svarta trillar av för varje vingslag. En välbekant känsla bubblar upp. Jag kan flyga. Det är därför jag har vingar. Det är så himla lätt att glömma bort vad vingarna är till för när din omgivning hela tiden vill hålla dig på marken.
Meimg_3808n du föddes att flyga, det gjorde vi alla. Jag skrattar när jag inser att den energilösa kedjan runt foten är borta. Kedjan som höll mig på marken är kapad och ingen annan kan längre säga till mig att inte flyga för högt, för fort eller för busigt. Jag flyger som jag vill. Jag flyger vart jag vill. Mina fötter lättar och styrkan som är jag känns ända ut i vingspetsen. Jag är stark. Jag flyger högt och njuter av att slippa skavet av en tråkig tyngd jag aldrig bad om. Inget drar mig tillbaka. Plötsligt är jag så högt upp att allt det som varit svårt och jobbigt ser pyttelitet ut. Jag ler. Att få perspektiv är nödvändigt. Att kunna kliva ur sig själv och se saker objektivt i kombination med självrannsakan och reflektion är hela hemligheten. Desto bättre du blir på det, desto högre kommer dina vingar ta dig. Desto bättre du blir på att ignorera andras tvivel på din flygförmåga desto fortare kommer du kunna flyga. Desto mer du skrattar, desto busigare blir din färd. Jag störtar i hög hastighet mot marken och njuter av vetskapen att jag själv håller i bromsen. Några meter över marken parerar jag den annars oundvikliga kraschen med en snygg och snabb styrning och vänder uppåt igen. Upp, upp, upp. Energi. Syre. Som jag har saknat att flyga. Som jag har saknat att skratta. När allt det sotiga och svarta lämnat vingarna glider jag mot marken igen. Fötterna landar mjuk. Fotsulan lätt. Jag vet att jag när som helst kan bege mig upp i luften igen. Självkontroll. Frihet att vara mig. Min spegelbild möter mig. Jag ser ut som vanligt men insidan har för alltid förändrats. Utveckling. Växtvärken har gett mig lärdomar. Att släppa det gamla och välkomna det nya. Spännande…och lite läskigt. Vad händer nu? Ingen aning men jag flyger i alla fall…
Hur är det för dig? Använder du dina vingar eller har du glömt bort att du kan flyga? Låter du någon annan hålla dig kvar på marken fast du längtar efter nya perspektiv? Jag tror inte det är bra. Det kan göra ont att börja röra på vingarna om de varit stilla länge, men jag tror att det är värt varje värk. Du vet, du föddes utan begränsningar och världen borde verkligen få se din vingbredd. Att gå på markimg_1559en genom  livet med bakbundna vingar gör att ditt perspektiv krymper. Att gå på marken med bakbundna vingar gör dig bitter och missunnsam och tillslut svär du över alla de där andra som verkar ha så kul uppe i luften. Vill du vara örnen bland molnen eller den vingklippta papegojan i buren? Vill du vara den som lyfter andra eller klipper fjädrarna av dom? Dina val och viktigt att fundera på. Ibland stämmer inte vår självbild. Ord är bara ord om intentionen bakom inte stödjer det du säger. Hur gör du när andra säger att dom vill flyga? Berättar du att det är omöjligt för vingklippta fåglar eller frågar du istället nyfiket:  Hur högt hade du tänkt dig? Transformation handlar om att blotta det som är du. Att öppna upp hjärtat mot hela universum och låta kraften dra dig uppåt.  Att låta kärleken stråla hela vägen in och värma dig. Två känslor ryms inte samtidigt. Det är en omöjlighet. Med andra ord, desto mer du fyller på med kärlek desto mindre utrymme får hat. Att ha tillit till att det som händer har ett syfte. Universum vill dig väl. Hon vill att du växer och utvecklas fast det gör ont ibland. Hon vill att du ska vara stolt över dig själv för hon tycker att du är fantastiskt. När den insikten landar i ditt hjärta kommer du aldrig mer vilja gå med bakbundna vingar. Vad du än har gått igenom, glöm aldrig att du föddes för att flyga! 
Tro kan försätta berg och tro kan även få vingklippta fåglar att flyga. Det är min övertygelse. Men för att det ska ske måste modet att kasta sig ut från kanten infinna sig. Modet att släppa taget. Modet att öppet visa världen vem du är. Här är jag, på riktigt. Att se dig själv som fågeln Fenix. Kan han lyfta ur askan, kan du och jag – no matter what din eldsvåda handlat om. Du… kan… flyga…om du vågar kasta dig ut! Örnen eller papegojan, vem vill du vara?

Hoppas vi ses i luften fina DU!

kram

 

 

This Post Has One Comment
  1. Reblogga detta på exploringlifepiaberg och kommenterade:
    Att få perspektiv är nödvändigt. Att kunna kliva ur sig själv och se saker objektivt i kombination med självrannsakan och reflektion är hela hemligheten. Desto bättre du blir på det, desto högre kommer dina vingar ta dig. Desto bättre du blir på att ignorera andras tvivel på din flygförmåga desto fortare kommer du kunna flyga. Desto mer du skrattar, desto busigare blir din färd…

Kommentarer är avstängda.

Boka ett besök

Kontakta mig för tidsbokning innan besök
eller ring så träffas vi efter överenskommelse.

Besöksadress

First Office
Västra kvarngatan 62
611 32 Nyköping

Kontakta mig

Tel: 070-557 17 04
E-post: pia@piaberg.se

Back To Top