skip to Main Content

Sympati tänder inga lampor


Tunnelseende. Blicken begränsas till det som får plats inom väggarna. Att solen skiner ute och att en och annan vacker blomma visar sin fulla prakt går dig förbi. Blicken är fast. När du är som mest stressad är känslan dessutom att du är i den längsta tunneln ever. Där når varken solljus eller frisk luft in.

Du har helt enkelt fastnat i ditt huvud bland eko och upprepningar. Det är då vi behöver hjälp. Inte sympatier. Vi behöver konkret hjälp. Vi behöver någon som tänder lampan, inte någon som säger åh din stackare! Desto längre du stannar i tunneln utan att få hjälp, desto djupare spår gräver dina eko i hjärnan.  Allt vi upprepar blir en starkare sanning – både bra och mindre bra saker. Du skapar en sanning i enbart mörker fast det ofta inte är så enkelt. Därför är det viktigt att uppmärksamma människor som står och hänger vid tunnelns början. Att lägga en varm hand på deras axel och mjukt vrida kroppen åt sidan där all vacker grönska finns. Att inge hopp. Att visa den praktfulla blomman. Se där. Agera. Att hindra personen att gå djupare in i mörkret sparar både pengar och lidande. Genom medvetenhet  ser vi lättare. Med mod vågar vi hjälpa. Med hjärta vill vi hjälpa. Jag har varit i tunneln. Kallt. Mörkt. Men framförallt ensamt. Det tog en stund innan jag ropade hjälp. Herre jösses, jag trodde så klart att jag skulle hitta ut själv. Jag är lokalsinnet personifierad och dessutom väldigt envis. Det gick så där. Men jag lärde mig massor. Bland annat att det inte spelar någon roll hur mycket människorna omkring dig håller med. Så länge de bara pratar istället för att göra något spelar deras sympatier ingen roll. Tvärtom till och med. 

Sympatitanken är snäll, men den hjälper inte. Det blir bara ord som förstärker ett redan mörkt eko.  Så antingen går du in i tunneln och tänder lampan och annars är det faktiskt bättre att du håller tyst. Att bara titta på någon som bit för bit sjunker i kvicksanden och samtidigt upprepa orden; Stackars dig. Det är för jävligt. Så får det inte gå till. Kommer aldrig någonsin få upp personen på fast mark igen eller hur? Ni vet känslan när någon försvarar en inför andra. När någon annan säger att det är nog nu när man själv gett upp. Den känslan. Den kan spränga vilka tunnlar som helst. Med bättre samhällsklimat tror jag att vi oftare skulle få uppleva den känslan istället för att alla bara ser till sin egen vinst eller förlust i ett agerande. Vore inte det fint! Vågar du ta ställning nästa gång det behövs eller fortsätter du tala bakom ryggar istället? Du väljer vem du vill vara. Jag tror du är modig nog! Tillsammans är mycket starkare än ensam, det är min övertygelse! Och så blir det roligare också…

Var rädd om dig

och dina medmänniskor!

kram

Boka ett besök

Kontakta mig för tidsbokning innan besök
eller ring så träffas vi efter överenskommelse.

Besöksadress

First Office
Västra kvarngatan 62
611 32 Nyköping

Kontakta mig

Tel: 070-557 17 04
E-post: pia@piaberg.se

Back To Top