skip to Main Content

När man är mittemellan är det slut på bullshit…

När Man är Mittemellan är Det Slut På Bullshit…

Det här är jag. En kvinna som idag fyller 48 år. En ålder mittemellan. Där insikter och erfarenhet fortfarande rymmer nyfikenhet och naivitet. En perfekt ålder. En perfekt blandning. Gråa hår blandas med reflektion. Kroppen berättar en historia men skriker fortfarande efter att få användas. Skavanker har blivit något vackert. Rynkor. Pigmentfläckar. Ett liv. Istället för strävan efter perfektion. Livet är mindre yta och mer funktion. En förståelse för att insidan är alltings ursprung. Självkärlek. Oberoende av yta.

En symbios där insidan och utsidan har lätta fötter över dansgolvet. Att bry sig om endast den ena kommer inte skänka glädje till dansen. Att dansa ensam eller med intentionen att dominera den andra skapar ingen vacker helhet. Och du är en helhet. Jag är en helhet. Det är coolt och sådant vi ständigt behöver påminnas om. Insidan är viktigast men för att bry dig om henne på allvar behöver du även skänka kärlek till hennes tempel. Du är holistisk. Du är kropp och själ – ingen av dom bör dansa allena. Min tilltro till världen blir större för varje år och desto mer jag läser. Desto mer jag upplever. Min nyfikenhet håller mitt sinne ungt och egentligen är det allt som betyder något. Inte hur många ljus jag har i tårtan. Min kärlek till livet handlar om mer än mig. Det handlar även om dig. Det handlar även om världen. För även om jag ser att vi hamnat en aning vilse är jag övertygad om att vi kan hitta rätt igen. Den övertygelsen hjälper mig varje dag att gå in i saker med en kärleksfull intention. För mig sitter kärleken varken i huvudet eller magen. Det sitter i hjärtat. Men utan att förkovra min analytiska förmåga eller att träna min intention hade jag inte nått dit. Jag är allt. Jag är alla tre. Skillnaden idag är att jag har förstår vem som är bossen. Vem som har den avgörande rösten. Kärleken. Hjärtat.

Att ställa egot åt sidan och se på världen ur andra perspektiv. Inte bara utifrån mina egna glasögon. Är något jag ständigt tränar på. Och allt vi tränar på blir vi bättre på. Livet är en ständigt process som inte alls har att göra med hur fort du springer i ekorrhjulet. Det har att göra med din medvetenhet. Att stanna upp. Andas. Reflektera. Analysera. Ur detta föds insikter. Att stanna upp är ett medvetet val. Att ibland välja pauser är av yttersta vikt. Det är ett ansvar som vi inte längre kan negligera. Vi kan alla välja pauser. Vi kan det. Jag har själv sprungit fort. Väldigt fort. I livet. Och det är nog ingen som skulle säga att jag inte springer nu heller. Men det är en stor skillnad. På nu och då. Skillnaden kallas medvetenhet. Och ett växande mod. Att våga välja lite annorlunda. Att våga gå emot normer. Att våga utmana jante. Att våga kräva mitt utrymme. Allt med risk för att stå ensam. Vilket jag gjort ibland. Genom livet. Ensamhet som utmanar det man tror på. När en kohandel börjar i huvudet vet du att du är på väg att gå emot dig själv. Annars hade kohandeln aldrig ens börjat. Jag vill egentligen inte att han tar på mig men om jag säger nej kanske han går. Om han får ligga med mig så slipper jag kanske vara ensam. När alla andra pratar skit om någon håller jag med för annars kanske det är mig de pratar om nästa gång. När kollegorna bestämmer sig för att fuska på jobbet håller jag tyst för annars blir jag kanske  utanför. Ni förstår vad jag pratar om. Det finns hur många exempel som helst. Små men även värdsliga värderingar som vi kohandlar med. Även tystnad kan var en kohandel. Att säga ingenting. Att göra ingenting. Många gånger tror jag att rädslan för ensamhet och utanförskap färgar vår förhandling.

I dag vet jag att jag hellre är utanför och ensam än att känna likgiltighet och ensamhet bland andra. Jag vet att det är enda sättet att attrahera det jag verkligen vill. To make space. Jag är hellre fri på heden utanför stängslet än att stå mitt i en flock där jag inte känner mig hemma. Jag vet att jag är ett lätt byte där. Men jag tror på att utmana rädslor snarare än att låta dom kontrollera mig. För har jag då verkligen levt. Jag har istället bestämt mig för att leva i tillit. Med risk för smällar. Med risk för överfall. Med risk för påhopp. Med risk för smärta. Och i värsta fall med risk att bli uppäten. Jag vet allt detta. Säkert du också. Men nu vill jag ge dig ett perspektiv och berätta hur jag tänker. Alla dessa saker jag nyss räknade upp sker lika lätt inom en flock. Du kan bli både sårad och uppäten fast du är med andra. En av dom. Du kan få uppleva allt det onda fast du stannar innanför stängslet. Så egentligen, vad är du så rädd för om det nu känns fel? Eftersom livet titt som tätt ändå utmanar tänker jag att jag hellre möter dessa utmaningar i frihet. Jag tänker även att jag ger mig själv en större chans att hitta min flock eller andra fria själar om jag först gör utrymme för dom. Att vidga ett perspektiv. En världsbild. En kontext. Känner du att flocken du hänger i är fel behöver du våga möta ett vakuum. Det är nämligen där du skapar utrymme för det nya.

En ålder mittemellan. Som rymmer så mycket. Det som varit. Det som är. Glädje och skit. Som det ska. Från att vara en sökande upprorisk tjej med snäva perspektiv som festat sig igenom olika världsdelar har jag genom nyfikenhet och blåmärken mognat till en kvinna som lyckats modifiera min energi och utvecklat min kommunikation. Jag söker dock fortfarande och är på långa vägar klar. Transformation in progress. Att utplåna ett bildningskomplex och våga lyfta foten från bromsen. Tillit.

Jag är mamma. Partner. Dotter. Kollega. Vän. Alla dessa speglingar gör mig till den jag är. Jag blir till i mötet med dig. Och för det är jag tacksam. Varje dag.  Jag föddes av en anledning och jag kommer nyfiket fortsätta leta efter mitt syfte. Hela vägen in i mål. Och jag hoppas att målsnöret är långt bort. För jag har så mycket att göra.

Men idag firar jag födelsedag! Hipp Hipp Hurra för mig idag! Och tack för alla fina grattis!

 

 

 

Back To Top