skip to Main Content

Stillastående skapar sjuka kluster

Stillastående Skapar Sjuka Kluster

Vi skapar mening genom rörelse. Det håller vårt sinne ungt och vår kropp i trim. Och då menar jag inte att springa igenom livet i hundranittio. Jag menar över tid. Balans. Båda delarna behövs för att du inte ska fastna på ändhållplatsen redan mitt i livet. Jag jobbar med människors växande och ritar ibland upp en livslinje. Det tydliggör ganska enkelt hur du själv fördelar din tid.

Skrämmande ofta är barndomen sjukt kort. Det brukar jag påminna stressade barn och ungdomar om. De måste inte vara klara med allt när de är 22 år. Och vet ni – man får även ångra sig. Hur har vi vuxna lyckats tutta i ungdomarna att allt hänger på betyget och att välja rätt när man är 16 år. Sexton år på en livslinje är väldigt kort. Du hinner vännen. Du hinner. Det är kul om det finns något att göra även efter femtio. Prioritera ditt växande som människa och du kommer odla alla förmågor som behövs för att leva. Om betygen till slut behövs kommer du med dessa förmågor även klar det. Fokus i rätt ände. Lika ofta är sedan livslinjen maxad till mitten. Om jag springer riktigt fort når jag mål och kan vila. Sen. Och så pang. Där någonstans slår sedan meningslösheten till. Du är mitt i livet och du tänker att du sprungit klart nu. Hepp. Nu är jag framme. Klar. Det blev inte mer än så här. Och så inväntar du sedan döden med att låta varje år vara en upprepning av året innan. Det sker ingen monsterutveckling då vet du och även det roligaste riskerar att bli tråkigt om det bara upprepas hela tiden eller hur! Känner du igen dig själv eller någon i din närhet? Fortsätt då läs.


Livet handlar inte om att du ska gå i mål innan loppet är slut. Så stressa ned. Andas. Gör en plan. Lägg in pauser. Och utveckling. 
Vi lever längre än någonsin men är det verkligen meningen att vi bara ska sitta av de sista 10-20 åren. Livrädda för döden. Stirrande på en skärm. Är det inte bättre att utforska livet medans vi lever. Även när vi krampaktigt låter varje beslut tas i kapitalistisk anda glömmer vi bort att leva. Vi håller så hårt i saker som vid dödsbädden ändå inte betyder något. Vi sparar. Vi gnetar. Vi överkonsumerar. Prylar i överflöd. Därmed inte sagt att vi lever. Hur är det för dig? Är du fortfarande nyfiken eller väntar du bara på pensionen och andra sidan? Bara så du har koll… 


Jag ser Livet som en rörelse. Movement. Från dagen vi föds till dagen vi dör. Där finns livskraften. Där skapar vi mening. Stagnation däremot gräver väldigt lätt tomrum. Jag gillar inte tomrum. Utrymme utan innehåll skämmer mig mer än förvirring och osäkerhet. 
Stillastående vatten blir sjukt. Det vet vi. Stillastående kan även skapa sjukdom hos människan. Det kan skapa missunnsamhet, bitterhet, meningslöshet, likgiltighet. Polarisering. Det kan skapa kroppar som värker av inflammation och slitage. Det kan skapa psykisk ohälsa. Allt skapat av rädsla. Vi vet vad vi har och så vidare. Vi står kvar med fötterna i samma pöl fast vi känner stanken av död. Oförmåga att leva. Att se livet för vad det är. En ständigt process. Upp. Och ned. Från trygg livmoder till ett hjärtat som slutar slå. Start. Och stopp. Allt där emellan är ditt liv. Varje dag. Det är en resa. Din resa. Det är en våg att rida på. I bland trillar vi. Ibland får vi kallsupar. Men hellre det än att aldrig våga surfa alls. Jag är även övertygad om att det är lättare att skuldbelägga andra så länge vi står i vår sjuka pöl. Om inte invandrarna fanns. Det är skolsystemets fel. Det är min idiotiska arbetsgivares fel. Det är min partner som gör mig olycklig. Det är samhällets fel. Jag tycker också att en himla massa är åt helvete i världen men det är en oerhört lam ursäkt för att jamsa bort mitt eget liv och mitt eget ansvar. Eller ett bete mig som en skitstövel.

Vörda din dag. Ditt liv. Sluta vara så rädd. Börja lev fina du. Prova knasiga saker. Vad är det värsta som kan hända –  som är värre än suckar av meningslöshet eller ständigt gnäll över I  landsproblem. Rita en livslinje. Gör en inventering. Lyft foten ur pölen när hjärtat ropar på dig!

 

“Var det meningen att vi skulle stå still hade vi kommit till livet med rötter istället för fötter”

 

Livet. Här. Och nu.

massor av kärlek och mod till dig!

 

 

Back To Top