skip to Main Content

Jag – en blivande superexpert!

Jag – En Blivande Superexpert!

Att vara praktiker. Att vara teoretiker. Ofta skiljer vi dessa åt. Dessutom lägger vi fullt av värderingar och stigmatiseringar i vad vi väljer att kalla oss. Eller vad andra väljer att kalla oss. Hur andra ser på oss. Hur vi ser på oss. Själv är jag både och. När jag ägnar mig åt det ena saknar jag det andra. Och tvärtom. Fast går kunskap egentligen att separera när jag tänker efter. Är inte allt jag kan ständigt med mig. Oberoende av vad. Även om nyttan av kunskapen är kontextuell. För så är det ju…

Jag ser min kunskapsbank som en målarduk där livet sakta mejslar fram mitt personliga masterpiece. En ständigt pågående process. Jag samlar på lärdom. Jag värdesätter allt jag lär mig lika mycket. Även när det gör ont. Eller kanske framförallt då. I samhället är det dock ofta annorlunda. Vi särar och värderar. Även inom utbildningsområdet som i mina ögon borde vara mer av en frizon händer det att studievägledare frågar elever med väldigt bra betyg om de verkligen ska välja ett praktiskt gymnasieprogram. Likväl som de ger elever med urusla betyg råd att söka praktiska utbildningar.  Jag kan skvallra om att det är en hel del beräkningar i tex fordonsprogrammet. Jag tänker att det är en förenkling av allt när vi gör så. Och jag tänker att det kanske är just vårt synsätt som dragit skiljelinjen. Den kanske egentligen inte existerar. Eller kan det vara så att det är vår brist på kunskap om kunskap som styckat kunskapskartan i småbitar. Jag vet inte. Eller kan det vara maktkunskap som tvingat isär vår förmåga till kunskapsmångfald. Makt och kunskap får jag undersöka i ett annat inlägg känner jag. Och för övrig har Sverige lagt allt för stor vikt vid att betyget allena ska få bära kunskapsfanan. Vi håller krampaktigt i det mätbara. Men det är också ett annat inlägg.

I slutet på 1700-talet drog i alla fall en pandemi in över världen. En förändring som i allra högsta grad påverkar oss än idag. Industrialismen. Taylorismen. Specialisering. Effektivisering. Ur ett evolutionärt sett kort perspektiv givetvis en framgång. Men vad var det som hände egentligen. Människans all sköns förmågor separerades till förmån för snabb produktion. Människan gick från att innan varit mycket av en allkonstnär till att bli mer specifik. Från en helhet. Till en del. Från  människa till robot om jag hård drar det. Bönder hamnade i fabriker där deras kunnande plötsligt inte var något värt. De hamnade under herrar som gjorde allt för att få sina nya hundar att sitta. Att fostra till lydnad. Inte tänka. Ifrågasätta. Bara göra. Samma sak. Så snabbt som möjligt. Kanske var det när människan gick från fältet till fabriken som vi släppte taget om ratten. Vi pustade ut och lämnade gladeligen vår överlevnad i chefens hand. Vår kunskap och vårt självförtroende gick i träda. Vi blev beroende av dom som inte brydde sig om oss. Egentligen. Vi blev en produkt. En kund. En målgrupp. Och desto längre från ratten som våra händer kom desto hårdare knutna blev vi till de där andra. Vi hamnade i baksätet. Allt började handla om pengar. Avkastning. Status. Prylar. Inte överlevnad i ordets sanna bemärkelse. Utan om viljan att ha mer. Men det känns som att vi tappade något på vägen. Glömde något viktigt. Vad händer med människan när hon till slut accepterar att hon endast ska sitta fint. När vi själva slutar utvecklas och ta ansvar. Vad händer. Med tanke på att den senaste undersökningen visar att endast 14 procent är engagerade i sitt jobb kan vi ana vad som händer. Vi slutar bry oss. Omedvetet understimulerade. Tappar tron på vår förmåga. Jag gräver inte mer i det nu men mina tankar snurrar för fullt. Det får bli ytterligare ett blogginlägg.

Själv rör jag mig ständigt mellan olika kunskapsförmågor. Och även om samhället gjort allt för att få mig att tro att de är separerade och olika värda köper jag det inte. Desto mer jag lär mig, oberoende av vad, desto säkrar blir jag på att allt hänger ihop. Och är lika viktigt. Ur ett större perspektiv. Jag älskar känslan över ett vackert målarjobb. Hard labour. När mina händer visar vägen. När kroppen får jobba. Jag är bekväm där. Jag har lagt så många timmar på att lära. Att förädla. Men jag är lika förtjust när hjärnan analyserar, lägger pussel eller klurar på strategier. Allt jag har lärt mig genom akademiska examina är ständigt med mig. Även när jag hänger tapeter. Allt jag har lärt mig genom otaliga år i byggbranschen har funnits med i varje akademisk uppsats. Funnits med på varje föreläsning. I varje mellanmänskligt möte.Både när jag jobbar och är privat. För jag är en helhet. Och kanske är det just det här synsättet som kommer göra att jag aldrig blir expert på något. Jag spretar i dagens sätt att se. Jag har svårt att vara specifik. Jag vet inte. Jag har inga svar. Men jag har många frågor.

Men en sak vet jag säkert. Och det är att jag hela livet kommer sträva efter att föra ihop mina
kunskaper som utan mitt godkännande separerades någonstans på vägen. Som utan min tillåtelse värderas olika. Arbetare. Tjänsteman. För själv är jag sjukt stolt över alla delar. Men jag tror också att det är just den separationen som gör att jag kämpar med ett bildningskomplex. När jag själv lyckas se all min kunskap som en vacker helhet kommer mitt bildningskomplex vara ett minne blott. Jag jobbar på det. Varje dag. Så nu när jag tänker efter blir jag kanske expert ändå. Expert på att vara allkonstnär. Expert på att vara mig. Och säg är inte det den största kunskapen av dom alla. Egentligen. För när jag klarar det blir det lättare att leva i sinnesro. I tillit till mig själv. Lättare att möta andra i ödmjukhet. Lättare att säga ifrån. Stop. Nej. Mitt oberoende hjälper mig att knyta an till andra utan baktankar. Intention. Att Känna mig fri. Men att klippa kopplet och sluta sitta fint sker inte av sig själv. Ska det ske behöver händerna tillbaka till ratten. Vi behöver kravla fram från baksätet. Jag tror att det är så vi tar tillbaka världen från några få herrar som styr. Det börjar inte med dom. Det börjar med dig. Och mig. Det kommer kräva både mod och ansvar att göra jobbet. Och jag är övertygad om att du redan har kunskapsförmågorna du behöver. De må ligga i träda men den dagen du bestämmer dig för att ta fram dom och ge dom näring då kommer det uppstå magi. Och världen bli lite bättre. Och vet du vad. Det här har inget att göra med vad det står på ditt visitkort. Eller vilka betyg du kan visa upp. Eller hur feta bankkonton du har. Det handlar hela tiden om vem du väljer att vara. Vare sig du är statsminister, rörmokare  eller administratör. Det är det som är så cool med kunskap. All kunskap. Och då har jag inte ens nämnt emotionell intelligens. Det finns så mycket intressant att undersöka i begreppet kunskap som liksom nästan bara försvunnit i all mätbar statistik..

Jag är mitt eget projekt. Ny kunskap kommer alltid att utveckla mig. Mitt kunskapsmål är främst att bli expert på att vara mig. Det blir jag genom utmaningar, reflektioner och självrannsakan. Och en jädra massa mod.

Hur ser du på ditt projekt? Håller du i trådarna själv eller låter du någon annan vara projektledare. Kanske längtar du efter att lämna baksätet nu. Gör det i sådana fall. Gör det. Ta kommandot över färden som kallas livet.

Dare to develop lovely you…

Massor av kärlek

till dig

 

Ps Kunskap, etik och moral är också väldans intressanta begrepp att föra ihop. Får också bli ett annat inlägg…

Back To Top