skip to Main Content

Vissa dörrar borde inte öppnas i höst…

Vissa Dörrar Borde Inte öppnas I Höst…

Jobbångesten suddar ut semesterkänslan på ett kick. Du ska åter in genom dörren till en miljö som gör dig sjuk. Stressad. Fast du vet att du mår bättre på trappen utanför kliver du in. Vad skulle du annars göra. Du ska åter möta ledaren som inte ser dig eller vad du gör. Du ska gå tillbaka in i rollen du spelar på jobbet. För det var länge sedan du vågade vara helt dig själv. Kanske kommer du inte ens ihåg vad det innebär. Du har nämligen blivit formad av kontexten du befinner dig i. Du ska åter igen träffa kollegor som du varit så tacksam över att slippa under ledigheten. När öronen vilat en hel sommar från skitsnack vet du att det nu sätter igång igen. Du vet att du kommer möta kollegor som också ledsnat och gärna högt och ljudligt pratar om vilket skitjobb ni har. Och hur livet i allmänhet suger. Du vet att din höga energi från sommarens härlighet snart hamnar på botten igen. Sakta sjunker den till samma låga nivå som sedan urminnes tider sitter i väggarna där du jobbar. Här gnäller vi. Här får vi inte vara för glada. Eller för präktiga. Att i grund och botten tycka om sitt jobb och ha viljan att göra det så bra som möjligt ses som förräderi.

Du har känt så här ett tag. Några månader. Några år. Men du har fått lära dig att man biter ihop. Det gör man. Du ska minsann vara glad att du har ett jobb. Och har man varit anställd länge vågar fan byta jobb. Då hamnar man längst ned på listan vid uppsägningar. Så kan man verkligen inte göra. Och vem byter en trygg kommunal anställning mot något annat osäkert fast man varje dag har ångest. Nej så gör man bara inte. Vi härdar ut. Hur vi än mår på jobbet. Och så skapar vi strategier för att stå ut. Kanske kan jag smita hem ibland. Undvika chefen och de värsta kollegorna. Kanske kan jag sjukskriva mig då och då när det blir som värst. Så att jag vilar upp mig och orkar en stund till. Kanske om jag dövar min stress med alkohol efter jobbet att jag står ut lite bättre.  Och lönen är ju ändå ganska okey. Och visst finns det kollegor som du gillar lite trots allt. Som sagt. Du kämpar på en stund till. Ett år läggs till ett annat och ja, så kom du visst aldrig vidare.

Plötsligt kommer i stället den skrämmande insikten att det nu är du som gnäller mest på jobbet. Du har blivit den som snackar skit. Du har blivit den som smiter. Du har blivit den som har högst frånvaro. Du har låtit din hälsa fara illa men ändå inte gjort något för att lämna arbetsplasten.  Du har själv blivit den energitjuv du föraktade i början. Arbetsglädje har blivit en utopi som inte passar in i din världsbild. Du har blivit bitter. Men när insikten slår ned är det ju faktiskt bara tio år kvar till pensionen och då får man verkligen bara bita ihop. Även om man riskerar sin hälsa på köpet. Även om man tar arbetsglädjen från nya yngre kollegor.

Nej, det här är verkligen inget som du kan rå för. Du är ett offer för  omständigheterna och andra idioter. Japp. Med dessa glasögon på kliver du genom livet ända fram till döden. Du har skapat en sanning där du varken har tagit dig själv eller dina drömmar på allvar. Det är då det blir sorgligt på riktigt. När du ger upp. Att livet är skit ibland vet vi alla. Men att ge upp när hjärtat fortfarande slår och lungorna andas det är att ta livet för givet. Så antingen jobbar du på din attityd till arbetet eller så byter du jobb. Ingen lön i världen kommer kompensera år efter år av ohälsa eller att känna meningslöshet för arbetsuppgiften. Ditt liv. Varje dag. 40 timmar i veckan på en heltid – gör något bra av det!

Jag hoppas att du möter hösten modigt. Är du på fel ställe. Ta dig vidare. Sätt dig på trappen utanför. Andas. Make a plan. Du får aldrig ett facit så du behöver förändra utan att veta. Och då behöver du vara modig!

Jag tror på dig. Och hjälper dig gärna om dina egna tvivel är för stora.

Kram

Back To Top