skip to Main Content

En ängslig demokrati skapar ingen trygghet

En demokrati där alla människor har rätt till frihet och lika värde är inte starkare än hur du och jag beter oss mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg. För det är alltid lättare att kritisera andras avsteg från demokratin än att syna sin egen bakgård. För alla länder rättfärdigar ju just sitt beteende och sina avsteg på det ena eller andra sättet. Så även vi i Sverige.

Jag vill trots oroligheterna en bit bort rikta spegeln mot oss själva en stund. Eller kanske är det just därför det känns extra viktigt nu. För min tillit till oss har fått sig en törn. Därför vill jag påminna om att vår egen demokrati var villkorad i Sverige bara för en stund sen. Låt oss komma ihåg det, för annars finns risken att vi hamnar där igen. Låt oss komma ihåg hur vi själva betedde oss mot varandra inom vårt lands egna gränser. Typ nyss. Om du gjorde som myndigheten uppmanade dig klassades du som en god medborgare och fick röra dig i frihet. Du fick hejarop från alla håll och kanter. Om du däremot inte gjorde som de sa det blev du plötsligt en dålig medborgare. Du blev utestängd och ett hett villebråd för andras ilska.  På riktigt antog vi som ett demokratiskt land ett pass som skulle skilja på folk och folk enbart på grund av antalet sprutor någon tagit. Folk med dessa pass behövde skyddas från dom utan pass. För mig en ologisk ekvation som jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var också skrämmande att se hur fort det beslutet gav legitimitet till hets mot gruppen utan pass. Och hur många till synes vanliga människor som drogs med i den spiralen. Människor som aldrig förlöjligat en grupp på sociala medier innan tog plötsligt chansen. Tack vara hanteringen och retoriken från högsta ort och media skapades även en stor tystnad. Åsiktsfrihet i all ära men även om du inte kastas i fängelse för din åsikt är det enorm svårt att stå emot skuld, skam och utanförskap. Vi vann ingenting på att ha den retoriken. Det spädde bara på polariseringen och tystade människor från att våga diskutera olika perspektiv. Tysta människor hör inte hemma i en demokrati. Vissa demokratiska länder i världen tog till ännu mer drastiska åtgärder än Sverige och de som vågade ifrågasätta tystades ned eller smutskastades. Det här förfarandet känns för mig som allt annat än demokratiskt.

I vårt demokratiska land användes påtryckningsmedel som utanförskap, skam, skuldbeläggning och förlöjligande varje dag. Från högsta ort till fotfolket. Media eldade på mobben med ett smalt narrativ och saftiga rubriker. Och kritik viftades bort med olika form av härskarteknik. I dag talar vi om att den som äger informationen också har makten. Vi talar om hur Ryssland styr det som förmedlas i landet. Men det är inget nytt fenomen. Vår egen media har också tassat omkring i dessa gränsmarker. Nyss. De valde också vilken del av historien de ville berätta. De valde också vilka människor som fick utrymme. De valde ett smalt narrativ och höll fast vi det trots att flera vanliga människor och experter kom med relevanta invändningar. Det är för mig obegripligt hur vi människor så fort bara hoppade på tåget av polarisering och skuldbeläggning. Rätt och fel. Och lika obegripligt är det hur det från en dag till en annan bara försvann. För att regeringen sa att det inte längre var farligt. Det är lätt att tro att man själv inte är lättpåverkad eller kan bli manipulerad. Men bara genom att ha den inställningen har man begränsat sitt kritiska tänkande och satt sig över andra. När vi tror att vi bär sanningen slutar vi lyssna.

Tragiskt nog fick vi plötsligt annat att tänka på. Krig är en kris på riktigt. En gemensam fiende längre bort dök upp och så försvann linjen och polariseringen. Poff. Nu var vi enade igen. Som i ett trollslag. Men det är inte magi. Det är psykologi. Historien visar att det är lätt att slå in kilar mellan människor. Så pass mycket att din granne plötsligt blir din fiende. Jag är inte en större människa än att jag själv har tänkt att sånt där händer aldrig här. I Sverige. Nu vet jag faktiskt inte längre.

För jag har lärt mig att varje litet avsteg från demokratin över tid kan bli rättfärdigat och normaliserat. Vi säger att det där, som händer i andra länder aldrig skulle hända i Sverige. Men vi ska nog inte ha så grandiosa tankar om oss själva. För risken då är att vi initialt viftar bort de till synes obetydliga handlingarna. Och det är farligt. För tillräckligt många små steg över tid lägger sedan flera mil. Mot stupet. Och det går så sakta att vi inte ens märker det. Så där skulle vi aldrig göra mot någon annan men så plötsligt gör vi det ändå. Och tycker till och med att det är okey. Problemet med manipulation är att alla hela tiden tror att det är någon annan som råkar ut för det. Vi stänger dörren och definierar världen i svart eller vitt. God eller ond. Ibland är vårt beteende kanske mer lika vår fiendes än vad vi vill se. Och kanske är det inte ens svart eller vitt i ett krig. Vad vet jag, men det tål att tänka på. Det är enklare att rikta fokus utåt än inåt. Att se andras tillkortakommande än sina egna. Du vet till exempel aldrig förrän efteråt om något varit en skandal. Och om en skandal aldrig upptäcks är det ju ingen skandal. Eller.

Hållbar fred och demokrati byggs av de till synes små sakerna som vi alla gör, säger och tänker till dagligdags. Det har egentligen ingenting med vad en regering eller en myndighet säger. Vi kan inte lägga ansvaret på dom. Du kan inte skylla på dom när du gör avsteg från demokratiska värderingar, skadar andra eller beter dig illa. Du kan inte som många i historien redan gjort rättfärdiga ditt hat, ditt våld eller ditt förlöjligande av andra med att du har en myndighet i ryggen och är en god följsam medborgare i övrigt. Du kan inte försvara ditt beteende med att du bara gjorde som alla andra eller bara gjorde det någon sa till dig att göra . Om det så är chefen, kungen eller Gud. Hur du beter dig mot andra människor, är alltid ditt ansvar att bära. Alltid.

Fred och demokrati börjar med hur du och jag beter oss. Det börjar med hur du och jag bemöter varandra. Det börjar med hur du och jag lyssnar på varandras perspektiv. Fred och demokrati grundar sig i medmänsklighet inte i polarisering och det är definitivt inte en tävling om vem som är den bästa människan. Fred och demokrati börjar på din och min insida. Och desto starkare tro vi har på det, desto lättare håller vi fast vid det trots att kontext kanske förändras. Trots att en myndighet väljer att flytta på en linje.

Fred och demokrati börjar med dig och mig. Det börjar inte i riksdagshuset. Bestäm redan nu vilken typ av människa du vill vara så är det också lättare att hålla fast vid det trots yttre hot och påtryckningar.

Pia

Peace is a practice and not a hope.

Thich Nhat Hanh

 

 

Back To Top