När vi ständigt plockar bort allt som skapar obehag hos våra barn på alla möjliga arenor ger vi dom inte chansen att träna på att hantera sina känslor. Det gäller känslorna över en förlust så väl som känslorna vid en vinst. Det gäller besvikelsen över ett dåligt provresultat likväl som hur man hanterar full pott. Som före detta satsande fotbollstjej på 90 talet kan jag idag säga att det var missade kval och förluster som lärde mig mest. Om mig själv. Och det var vinsterna som hjälpte mig att träna ödmjukhet mitt i ett lyckorus. Här pratar vi om ett stort ansvar hos våra idrottsledare och hos alla föräldrar. Jag tänker att det är där det största arbetet borde ligga. Ledare och föräldrar behöver kunna möta barnen i sina känslor. Att guida dom igenom en sorg/ilska över en förlust och i stället förvandla energin till en lärdom. En motor. Likväl ska vuxna självklart berömma men även påminna om ödmjukhet vid vinst och framgång. Självklart får man klappa sig själv på bröstet när man lyckas men det är inte samma sak som att gnugga sin vinst i ansiktet på förlorarna. Alla dessa känslor kallas livet och är helt normalt. Vi behöver normalisera att känna, inte ta bort allt som orsaker det. Att hjälpa barn och ungdomar med detta är ett vuxenjobb att göra. När vi ständigt förenklar kontexten för våra barn växer de inte som individer istället står dom plötsligt där utan verktyg när livet gör ont. Och tror att det är något fel på dom. Utan träning och verktyg kan sedan piller ses som den enda vägen. Jag tror inte att det är det. Jag tror att vi vuxna ligger bakom mycket av all denna psykiska ohälsa bland barn och ungdomar. Det är vi som har format verkligheten de lever i och det är vi som fortsätter sopa isen för dom istället för att lära dom hantera kvasten.
Att vinna eller förlora handlar om prestation. Att vara en vinnare eller förlorare handlar om mindset. Det är två helt olika saker. När vi vuxna klarar av att se skillnaden mellan dessa kommer vi kunna lotsa våra barn igenom allt de ska möta. Både på fotbollsplanen och i livet. Vi är inte snälla när vi på grund av vår egen otillräcklighet i att hantera känslor och samtal ständigt plockar bort varje hinder eller utmaning som dyker upp. Vi är inte snälla när vi både lyfter upp och lyfter ned barnen från klätterställningen. När vi gör det, gör vi det för vår egen skull. För vår egen rädsla. För vårt eget tillkortakommande. Visst, vi gör det i kärlek. Att vara förälder är att ständigt vara lite rädd. Men dessa känslor är våra att bära. Inte våra barns. När vi ständigt rundar varje kantigt hörn för att skydda våra barn sänder vi ut signaler som säger att vi inte tror på deras egen förmåga. När vi ständigt ska pussa bort varje tår eller muta sorgen med kanelbullar visar vi att dessa känslor inte är välkomna. I bland måste vi kanske bara låta dom få gråta klart. Låta de vara besvikna. Arga. Och sedan går det över. Livet. Att vara en vinnare sitter i hjärtat. Att vara en förlorare sitter i huvudet. Det har ganska sällan att göra med vilken plats i tabellen man ligger på.
Snälla, kan vi inte fokusera på att lära barnen hantera kvasten nu istället för att curla dom. Visa att vi tror på deras förmågor. Syna vilka signaler vi sänder ut. Är vi kongruenta i vår kommunikation. Stämmer våra ord med våra handlingar? Stämmer samhällsstrukturen med våra värderingar som vi talar så varmt om? Jag vet inte. Jag har inga svar. Men jag är tveksam. Kanske handlar allt det här om oss. Det är vi vuxna som behöver lära om. Det är vi som behöver ta ansvar och göra jobbet. Med oss själva. Orkar vi det? Eller kommer vi fortsätta hantera kvasten som vi alltid gjort och istället ständigt förändra kontexten och medicinera våra ungar när de inte orkar. Allt för att inte vi själva ska behöva ta ansvar och förändras. Jag tänker att det är fel väg att gå. Jag tänker att vi borde kunna bättre. Jag tänker att det är dags att vakna nu…
