Skolan kunde vara så mycket mer…

Vi har varje unge där. Får de kunskapen som behövs för framtiden. För att leva. Stor fråga. Men vi börjar med egenskaperna uthållighet och tålamod. Två egenskaper som är av vikt när människan ska tänka långsiktigt. Två egenskaper som sporrar en självkänsla eftersom vi visar att vi tar oss själva på allvar när vi inte ger upp. Att sätta ett mål för sig själv och sedan lyckas gör att vi växer. På insidan. Wow, jag kan. Jag har jobbat för det här. Jag har förmågan. När jag anstränger mig. Ett sätt att utveckla uthållighet, (Grit i forskningstermer) är omedelbar återkoppling. Det gäller både negativ och positiv återkoppling. 

Så vilken tid och möjlighet ges läraren idag för att ge omedelbar återkoppling på elevens arbete. När läraren får ägna sig åt väldigt mycket annat i klassrummet än lärandet försvinner värdefull tid. När elevgrupper är stora och ibland stökiga kan återkoppling lätt hamna långt ned på prioriteringslistan. Nu sägs det att storleken på klassen inte spelar roll. Forskning har nämligen visat att klasstorlek kommer ganska långt ned på skalan om vad som påverkar skolresultaten. Länder som Kina, Sydkorea och Singapore har stora klasser och ligger ändå i topp i Pisa. Nu vet jag egentligen inte om det är något att eftersträva – att militärisk disciplin ska råda i skolan – för att kunna göra den analysen behöver vi lämna Pisa resultaten och förflytta oss till vad andra undersökningar säger om hälsa, välmående. Humanism. Kritiskt tänkande och så vidare. Men en tanke som slår mig är att det hade varit intressant att studera dessa länders återkoppling till eleven. Att bara prata om klasstorlekar är att förenkla ett komplext problem tycker jag. Istället kanske vi behöver undersöka det som olika klasstorlekar i olika länder innebär. Hm, det får bli en annan text.

Min högst personliga åsikt är dock att jag vill prioritera människan före toppbetyg. Först mentalt välmående. Sedan betyg. Jag vill prioritera elever som vågar ifrågasätta med relevanta resonemang. Jag vill prioritera ett humanistiskt växande före liksidiga robotar. Jag vill prioritera det som gör oss till människor – inte det som gör oss till mekaniska varelser av kött och blod. Jag tror att det skulle vara rätt väg att gå. Att kasta om allt. Min åsikt. Jag tror dessutom att fler elever då som bonus skulle nå högre betyg och på så sätt även sedermera bidra i högre grad i samhället. I världen.

Men tillbaka till klasstorlekar. Om det nu inte är klasstorleken som är avgörande, vad är det då? Jag tänker att vi istället behöver titta på det som stora klasser i Sverige dra med sig. Studiero är till exempel ofta en bristvara. Jag vet för jag hör mina barn prata. Och jag har arbetat fem år som gymnasielärare. Stora klasser i Sverige kan inte jämföras med stora klasser i Kina. För våra elever är inte uppvuxna i en diktatur med maktdisciplin. Dessutom visar samma forskning att relationen mellan elever och lärare är av vikt för lärandet. Här blir det en motsättning. Desto fler elever en lärare har desto mindre tid till att bygga relationer tänker jag. Vi kan inte heller jämföra oss med länder som kulturellt ligger så långt i från oss. Det är inte schysst. Mot barnen. Vi behöver hitta ett arbetssätt som passar oss. I vår kultur. I vår verklighet. Som passar Sveriges barn. Självklart, läs forskning gjord i andra länder. Analysera. Klura. Men ta det inte för en sanning utan att ta hänsyn till kontexten. Vill vi ha samma disciplin som i de kinesiska skolorna behöver vi ändra bra mycket mer i samhället än att peta i skolan kan jag lova. Och vi bör fråga oss – är perfektion eftersträvansvärt? Och vem bedömer i sådana fall vad som är perfekt? Att däremot förstatliga skolan igen – det tar jag gärna efter Kina. Det hade höjt skolans status och ökat likvärdigheten oberoende av kommun. Min åsikt. Som inte har något med den ständiga debatten kommunal skola V/S Friskola att göra.

Jämför man Sverige med andra OECD-länder så satsade vi i alla fall för några år sedan mer pengar på skolan än snittet, men vi har ännu inte hittat lösningen. Visst resultaten har gått upp men problem med psykisk ohälsa kvarstår utan någon indikation på att minska. Kanske är det för att vi just blint tittar på forskning som gjorts i andra länder. På andra elever. I andra kulturer. Stora klasser kanske inte alls fungerar i Sverige. Fast forskning visar det. Vågar vi ens tänka den tanken? Eller är vi lika rädd för att ifrågasätta auktoritärer och valda sanningar som sexåringen i en skola i Peking vars ända livsmål kanske är att blidka staten.  Jag förstår så klart att varje politiker greppar halmstrået. Det passar budgeten. Det blir billigare med stora klasser. På kortsikt. Och skapar fina ekonomiska siffror. På kortsikt. Men jag är ytterst tveksam till att de ser till barnperspektivet.  Vad vill vi egentligen ha av våra barn? Vad är vår intention? Nä, ge lärare möjlighet att bygga relationer. Ge varje elev möjlighet att bli sedd. Varje dag. Ge varje lärare möjlighet till en frisk arbetsmiljö. Ge varje elev möjlighet till snabb återkoppling. Positiv. Negativ. Jag hade en rektor som ville skjuta en incident och ett jobbigt föräldrasamtal till efter helgen, som tur var gick inte vi lärare med på det. Återkoppling har inte alltid med skoluppgifter att göra. Grit handlar även om uthållighet att utvecklas som människa. Ständigt. Att inte ge upp och hamna i likgiltighetsträsket. Never mind attityd är så osexigt.

Självklart är det bra att det satsas pengar på skolan. Men det gäller att satsa rätt. Jag är trött på konstgjord andning. Vi har varje unge i skolan. Förstår ni vilken möjlighet det är. Förstår ni vilken arena vi har för att förmedla kunskap om livet, demokrati, kärlek, empati, ansvar och allt. Det är också kunskap. Tro mig. Jag har läst mycket om olika kunskapsbegrepp. Men den räknas inte i Pisa. Den räknas inte i skolan. Den ger inga betyg. Mer om det någon annan gång. Men viktigast av allt som vi behöver bli bättre på är att omvandla teori till praktik. Att veta en massa utan att sedan leva därefter har inte tagit en seglare över Atlanten. Skolan behöver förvandla kunskap till kompetens. Nu blev det långt. Jag får hejda mig. Skolan är fortfarande min hjärtefråga. Men ett första steg för att förmedla allt detta till eleverna är att se till att huvudmän, skolledare och lärare inom skolan gör samma sak. Inte bara pratar fint om konflikthantering, att ta ansvar och att man ska vara modig, sammarbeta, kommunicera, be om ursäkt, säga förlåt (och mena det) – och visa empati. Utan att själv ständigt sträva efter att leva därefter. Att ha skolledare och arbetslag som lever som man lär. Då blir det trovärdigt. Det här behöver prioriteras. I tid. Schemalagt. Personligen skulle jag själv ha svårt att lyssna på någon som säger en sak och sedan gör tvärtom själv. Jag förväntar mig inte att mina barn ska det heller. Arbetet att förändra skolan till en arbetsplats dit de bästa klokaste mest moraliska vuxna i olika kategorier söker sig hade varit en samhällsvinst som betalt varje extra krona det kostar att ha mindre elevgrupper per lärare. Jag är övertygad om det.

Heja skolan!

Heja alla lärare som ständigt strävar efter att utvecklas!

Det är ni som tar skolan framåt och gör skillnad!

Varje dag.

På riktigt!

PS. Nu hör jag att flera protesterar och säger att det är föräldrarnas uppgift att lära sina barn allt detta. Visst. Absolut. Men när vi nu har en fantastisk plattform för att bryta sociala arv, utbildningskomplex och psykisk ohälsa är skolan den bästa arenan att göra det på. När föräldrar av olika anledningar inte lyckas behöver skolan bli motpolen. Vi är skyldig varje unge det. Alla barn är samhällets ansvar. Och det blir betydligt billigare att ta i ett problem tidigt istället för att sedan hantera vuxna utan riktning.

Skolan skulle kunna fungera kompensatoriskt för att fostra humanistiska hälsosamma människor om vi bestämde oss för det. Och nu protesterar några igen hör jag. Ni säger att det inte är skolans uppdrag! Ni hänvisar till läroplaner och skollagar och att det inte finns tid till det. Men då har ni inte förstått vad jag menar. Jag menar nämligen att det är dom vi ska ändra. Förändra skolan från grunden. Jag pratar om politiska beslut och ett riktigt skolparadigm. Blicken borde lyftas från Pisa och istället riktas in i framtiden. Det är där dagens elever ska verka, leva och må bra. Det är det jag pratar om. Att kliva utanför boxen. Ge ungarna verktygen som betyder något. Förändra skolan istället för öka läkemedel bland barn och unga. Vi kan inte vänta längre. Det är dags nu!

Ett favoritcitat från min kandidatuppsats där jag undersökte viktiga förmågor för att komma in på arbetsmarknaden får avsluta det hela:

” There are several reasons why it is important to develop wisdom in the setting of the school. First, a goal of schooling should be not just to impart knowledge, but to help students develop wise use of such knowledge. Knowledge can be used to better or worse ends, and schools should help students use their knowledge for good rather than ill. Second, the teaching of wise thinking has always been implicit in school curricula in any case. For example, one learns history in part so as to learn the lessons of the past and not repeat its mistakes. One learns literature in part so as to learn how to apply to one’s life the lessons literary characters have learned. So it seems a reasonable proposal to make explicit what has previously been implicit. Third, if adults do not make wise decisions, schoolsperhaps deserve a share of the blame if they have never conscientiously prepared these adults to make such decisions.” 

Sternberg(2001)

To be continued…