En kodad maskin eller en tänkande människa
Vilken av dessa lockar mest. I vilken kategori placerar du dig själv. Och vilken av dessa blir egentligen bäst belönad i vårt nuvarande system?
Det blyga omdömet och det sunda förnuftet ges allt mindre utrymme i en värld där organisatorisk byråkrati blivit den nya religionen. Kantiga paragrafer mantras ut i predikan som huggna i sten. Lovsånger om människans unika förmågor lyser däremot med sin frånvaro och medmänsklighet syns sällan i lönekuvertet. Vi har skapat ett system som likt algoritmer gör allt i sin makt för att reducera oss till kalkylerande maskiner istället för att ge oss förutsättningar för att bli den tänkande människan. Den kännande människan. Vi applåderar och belönar effektivisering och uppnådda mätbara mål. Att hålla budget har blivit viktigast av allt. Oberoende av konsekvenserna. Vi räknar numera minuter i hemtjänsten. På riktigt. Är det verkligen logiskt någonstans. Var finns vårt space att vara medmänniska.
Mänskliga förmågor som det har tagit oss tusentals år att utveckla riskerar nu att dö när de inte längre används. Omdöme. Förnuft. Altruism. Rädslan över att göra fel har oss i sitt grepp så pass mycket att vi till och med inte längre funderar på vad som egentligen är rätt eller fel. För så länge vi gör som det står i regelboken kan vi också hävda att vi är utan skuld. Och därmed också fria från ansvar. Helt oberoende av vilka konsekvenser vårt beslut eller icke beslut skapat. Jag har gjort rätt fast det blev jävligt fel. Med tanke på att tjänstemannaansvaret togs bort 1976 för att göra byråkraten starkare mot Svensson hade man ju kunnat tro att vi skulle blivit modigare. Men kanske blev vi istället svagare. Gentemot själva systemet.
Vill vi ha kalkylerande maskiner eller tänkande människor här i världen. Det är en viktig fråga, för så som det ser ut nu gynnas den förstnämnda. I arbetslivet och i skolvärlden premieras det mätbara tydligt. Och det som ger pengar på kort sikt. Kanske använder vi systemet för att vi inte vet hur vi annars skulle göra. Vi använder det inte för att vi tror att det är bäst. När vi inte kan mäta det omätbara faller det liksom bort. Det syns inte på dina betyg om du har gått igenom skolan som en humanistisk tillgång eller som en narcissist. Du kan vara en kalkylerande maskin redan i skolåldern. Du har förstått och passar in i nuvarande system och leverera det lärarna efterfrågar för högsta möjliga betyg och belönas därefter. Kunskapen i sig intresserar dig föga. Att du har varit en fin resurs som har fått andra att växa kan, om du har tur, i alla fall generera en klapp på axeln.
Har vi ens problematiserat vilken påverkan just detta system har på vårt samhälle och de unga? När systemet prisar det mätbara på bekostnad av det omätbara betyder det något. Eller. Jag vet givetvis att det ena inte behöver utesluta det andra – men jag pratar om vårt system. Och om vilka förmågor som ses som allra viktigast i mätbarhetens korridor. Och jag undrar om det verkligen är just dessa förmågor som kommer rädda världen åt oss. När vi belönar det mätbara med höga betyg och låter det mänskliga omätbara smyga runt i periferin är vi ganska tydliga med vad vi anser är viktigast. Och det påverkar.
Det byråkratiska monstrets sug efter allt som är mätbart kan liknas vid ett beroende. Utan mätbarhet och staplar slår nämligen abstinensen till och allt faller. De människor som levererar detta klättrar högre upp i hierarkin likt en framgångsrik pusher. Där blir de sedan allt mer indoktrinerade i maskineriets stora famn och ifrågasättande tankar tystas. Sopas under mattan. Tid för tänkande finns nämligen inte i systemet som gjort effektivitetsiver till sin bundsförvant. Det byråkratiska monstret vet exakt vad den gör när den begränsar tid till tänkande och kännande för människan. För så länge den kan piska människan i högt tempo kommer denne ha svårt att träna upp sin goda omdömeskunskap eller sitt sunda förnuft. För hon hinner helt enkelt inte tänka. Eller känna. Eller grabba tag i sitt mod. Istället får fingret följa föreskrifterna ned på sidan i regelboken tills passande paragraf hittas. Så. Pang bom klart! Att göra korrekt har blivit viktigare än att göra rätt. Att vara lojalt tyst har blivit viktigare än jobbigt ifrågasättande. Att hålla budget har blivit viktigare än att vara en förnuftig medmänniska.
Vi är naiva när vi tror att allt kan regleras med paragrafer och förordningar. Vi är inte maskiner. Desto fler kriser, kaos eller larmrapporter som dyker upp desto mer ska vi utreda och formulera nya bestämmelser. Hallå. Det är inte papper eller regler vi behöver mer av. Vi behöver fler människor. Inte fler kalkylerande maskiner.
Vi behöver praktisk klokhet. Det innebär att göra rätt sak vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Samt att ha förmågan att handla på ett sätt som gynnar fler och som skapar bättre mänskliga förhållande. För att kunna göra det behövs ett gott omdöme. Och för att kunna idka ett gott omdöme när en situationen inte går att applicera rakt av på en paragraf behövs det mod. Det är en sak att följa regler i sitt handlande men att använda sig av ett gott omdöme är något helt annat. Den treåriga pojken som ska utvisas till ett land han aldrig har varit i är ett bra exempel. Är det förnuftigt att skicka tillbaka en treåring till ett land han aldrig har varit i. Tillbaka till ett land där han inte har en enda anknytning till en annan människa. Självklart inte. Det håller nog många med om. Men vi låter oss köras över av systemet utan att idka omdöme eller förnuft. Våra händer är bakbundna av ett system vi själva skapat.
En renässans för den mänskliga människan kan få ordning på detta. Vi behöver tillåta oss att vara just människor i systemet. Hur vi ska göra detta har jag ingen aning om men jag vet att det handlar om dig. Och mig. Och att allt vi gör och tänker faktiskt spelar roll. Vi är en del i systemet och vi behöver åter bli den som för i dansen. Vi behöver inte dansa perfekt eller enligt regler. Vi behöver dansa tillsammans för att vi tycker att det är kul. Vi behöver dansa tillsammans för att skapa gemenskap och glädje. Vi behöver dansa tillsammans bara för att. För livet är större än vilken stapel som helst. Det omätbara är vår styrka och det enda vi egentligen kan slå artificiell intelligens på fingrarna i. Vi kommer aldrig kunna tävla med AI i mätbarhet eller diagram. Vår superförmåga är istället att vara just människor. Och det är väldigt lätt att glömma i ett system som gynnar kalkylerande maskiner.
Jag fortsätter fundera på om samhällets allt mer inriktade fabriksmodell är kompatibla med den kännande människan eller om den istället reducerar oss till ett gäng miniräknare. Kanske behöver vi lite till mans återupptäcka vår inre anarkist och ge det byråkratiska monstret lite motstånd. I alla fall om vi vill ha en värld full av människor istället för robotar…
Morgondagens framtid formas av besluten här och nu.
