Ständiga repriser bygger inga premiärer

Nu är det slut på repriser. Dags att återvända även om tillståndet med bomull i hjärnan lockar.  För mycket bomull under för lång tid bäddar nämligen in hjärnan i en konstgjord Törnrosa sömn. Risken är att vi inte ens vaknar när prinsen ger oss blöta pussar och möjligheter går oss förbi. Hjärnan och hjärtat behöver användas. Då trivs dom bäst. Dom är skapade för det. Utmaningar, utveckling och medvetenhet. 

Mysiga bomullsbäddar kan lätt förvandlas till snuttefiltar där all trygghet hamnar. När snuttefilten sedan tar för stor plats blir det aldrig några premiärer. Autopiloten kopplas på och knappen fastnar lätt i samma läge som alltid. Skönt i början. Inga krav. Inga utmaningar.Vi behöver inte vara på tå. Vi blir varken arga, rädda, nervösa eller ledsna när vi ser favoritfilmen för tredje gången för nu vet vi vad som händer. Same same blir ju aldrig different. Jag är dock övertygad om att vi inte är gjorda för kroniska repriser. Vi är för avancerade för det. Vi är skapade för premiärer och medvetna prinspussar. Vi har fått känslor för att de ska leda oss –  inte förgöra oss. Att ständigt leva livet i repris är safe. Vi slipper nervositet och ångest. Men det är en hårfin balansgång innan det statiska tillståndet kan gå över i meningslöshet eller likgiltighet. Västvärlden har förvandlats till ett bomullsplantage där ingen vågar skörda. Vi är rädda för att taggarna gör ont. Vi är rädda för att bomullen ska missfärgas. Vi är rädda för att misslyckas. Den offentliga piskan skrämmer oss. Vi gör oss själva till slavar fast vi är friare än på väldigt länge. Eller är vi verkligen det? Tryggheten på bomullsfältet är en illusion. Omedvetenhet är inte bara en miljöfara det är också ett svek mot ditt vackra jag. Bomullsplantage världen över hotar idag både sötvattensförsörjning och unika livsmiljöer.
Men de hotar även våra unika jag. Plantagen suger livsviktig energi ur både oss och moder jord. Stillastående. Rädsla. Hat.  Tillråga på allt besprutas dessa bomullsfält med kemiskt gift. En fjärdedel av världens insektbesprutning hamnar på bomullen. Du vill inte ha den i hjärnan. Den gör dig sjuk och arrogant.
Den gör att det enda du orkar engagera dig i är just repriser. Kraft för premiärer finns inte. Men världen behöver premiärer, nytänkande och kreativitet. Det är så vi kan rädda både henne och oss. Världen behöver medvetenhet och kärlek. Din och min. Inget fel i sak med repriser då och då så länge vi också vågar chansa på nya serier och okända skådisar. Alla dessa upprepningar fyller ett syfte. I flödet av all massinformation som anfaller blir hjärnan trött. Vår förmåga att sålla är begränsad och en och annan repris ger oss då lite hjärnvila. Men dessa ska ses som en tillfällig paus. Stretcha. Dricka.Vila. Sedan behöver vi ut på planen igen. Hoppa i plurret, kliva upp på hojen. Doppa huvudet, upp på hästen  annars sker ingen utveckling och då går hjärnan in i ett ständigt stand by. Strömmen är på men inget händer. Att ständigt snooza på bomullsplantagen är ingen lösningen. Lösningen är ansvarsfull medvetenhet. Både mot dig själv och allt det stora. Världen behöver ditt bästa jag. Hon förtjänar det. Du förtjänar det. När man köper en schäfer gör man det med vetenskapen om att den behöver utmaningar, motion och lek för att trivas allra bäst. Att känna sig nyttig. Det är samma sak med oss. Det är samma sak med hjärnan. Den är gjord för att arbeta, inte bara finnas till. När vi lever i ständiga repriser gräver vi djupare spår i hjärnan men vi skapar inga nya kopplingar. Och med tanke på att forskning numera pratar om hjärnans plasticitet hela livet så är väl det väldigt synd.
Nä, vet du vad, apropå det. Nu skakar vi bort bomullen ur pallet och gör nya spår. Kanske vi till och med unnar oss en nypremiär!  Stora eller små steg är oväsentligt så länge vi rör oss framåt. Vågar du skörda med mig? En blodig bomullstuss har ingen dött av. Nu drar bloggen igång igen. Hoppas just du fortsätter läsa och dela. Det känns nämligen så himla fint att ni finns där ute. Ni har läst tusen gånger under juli månad fast ni bara fått repriser, sorry, men nu tänker jag äntligen ändra på det!

Vi ses snart igen!