Om att älska men åka ändå…

Eller kanske just därför. Det komplexa i att längta till något men samtidigt bäva för avsked. Att älska och känna kärlek i varje cell och ändå säga hej då. Ett hjärta som svämmar över och ögon som tåras – och ändå ge sig av. Ändå välja att gå. Att frivilligt resa ifrån de som betyder mest är inte ett självklart val, men ibland är det kanske just det som är kärlek…

10 dagar utan min familj – 10 dagar är ingenting och ändå är känslan lika stor som Globen. En känsla så intensiv och jag är så enormt tacksam för att få känna det. Tänk vilken kärlek jag har omkring. I’m so blessed. Och ändå ger jag mig av. Jag åker för att mina barn förtjänar en mamma som har energi att leva i glädje. Jag åker för att mina barn förtjänar en mamma som har kraft att se framåt, över och runt alla hinder. Mina barn förtjänar en modig mamma som visar att drömmar är värda att ta på allvar. Mina barn förtjänar att se vuxna som inte håller varandra så hårt att drömmer bleknar och försvinner. Mina barn förtjänar att leva med vuxna som inte tävlar om utrymme – utan ständigt tillåter den andra att växa. För mig är det kärlek.

Livet är inte en tävling och mitt liv är inte på paus bara för att jag blev mamma. Mina barn ska aldrig känna att jag väntar på att de ska fly boet för allt jag ska gör sen. Jag vill att vi alla alltid lever nu. Inte sen. Familjen är en helhet som jag älskar att få vara en del av. Och mitt bidrag till den helheten är mitt ansvar. Det är bara jag som kan veta vad jag behöver. Och bara du som kan veta vad du behöver. Reaktionerna har varit blandade. Åker du helt själv!? Utan familjen, kan man det!? Känner du ingen!? Ja ja och nej på alla dessa frågor. Är jag en sämre mamma som lämnar mina barn och deras pappa i 10 dagar, en del kanske tycker det. Jag tycker tvärtom. Jag tar just nu ansvar för min del i vår helhet som är familjen. Kärlek har inget med distans att göra. Jag tror det är värre för barn att leva med vuxna som spelar martyrer och för länge sedan glömt bort sina drömmar. Jag tror det är värre för barn att leva med vuxna som inte tar ansvar för sitt välmående. Jag tror att dessa saker är värre än att vara utan en förälder i 10 dagar. Min kärlek tillika barnens far är ytterst kapabel och klarar sig fint utan mig även om vi så klart längtar. För det gör jag redan. Att vara förälder är awesome och jag är så tacksam för dessa två människor.

Men kärlek ska aldrig hållas hårt eller ständigt kontrolleras, den ska flöda i tillit – det är då den kan växa som mest. Allt kan hända hela tiden. Men inget kan vara värre än att själv kväva elden som brinner med för korta tyglar. Ibland måste hästen bara få springa i full fart, det är där kraften finns. Ja, absolut – det gjorde ont att säga hej då när jag såg mina barn i ögonen, men jag gjord det ändå för just nu i livet behöver jag det här. Vad behöver du? Det är bara du som vet svaret…

Hej Bali, Yoga och drömmar nu kommer jag, dags att gå till gaten…

Våga göra det du känner att du

behöver –

du kan det!

kram från Bangkok 

Ni ser ju på bilden högst upp…wow dessa två har jag i mitt liv, fantastiskt!