Den osynliga cykelbromsen
Jag lider av ett bildningskomplex. Eller lider och lider, det gör jag faktiskt inte men det ligger där och skvalpar. Som en cykelbroms som ligger lite emot. Som ett osynligt motstånd du inte ens tänkt på, du bara trampar på. Det har blivit ett normaltillstånd. När man inte vet att något existerar är det dessutom svårt att få syn på det och gör något år det. Ännu svårare är det att ifrågasätta. Kanske lever du också med någon form av broms, kanske är det ett arv från generation innan. Bromsar är ofta det. Med en värld som begränsas av linjer där bromsar ärvs genom generationer spelar det ingen roll att människan så kan åka till mars – de mentala blockeringarna riskerar att ligga kvar ändå. Linjer som separerar, polariserar och mentalt håller kvar människor i de fack de föddes i. Helt oberoende av att kontexten förändras kan linjerna ligga kvar. Det sociala arvet och klasstillhörighet är starkt.
Man kan till exempel utåt göra en klassresa men ändå alltid känna sig fel. Särskilt om man låtsas vara någon annan än den man är, allt för att passa in. Livet har blivit en akt som ska spelas där någon annan skrivit manuset. Det är då det blir sorgligt. För även om du ignorerar bromsen eller döljer den med yta är det fortfarande lika trögt när du trampar. Trampar, bort från det som är du. Och inget i hela världen är faktiskt viktigare än att vara just du. Det är din största gåva. Det är där din största potential finns. Där växer skönhet inifrån och ut – det som inte kan köpas för pengar. Det är där du kan leva ett liv som är ditt. Och när vi lever ett liv som är vårt från insidan finns det sällan plats för jämförelse, missunnsamhet, bitterhet eller hat. Istället ges plats för generositet, altruism, nyfikenhet och kärlek. Allt det som gynnar oss alla.
De flesta definierar klassresa som något bra. Det förhållningssättet är ändå värt att fundera kring. Som att en människa alltid mår bättre desto högre klass hon har vilket inte alls behöver vara sant. På den absoluta botten när allt handlar om överlevnad kan jag förstå men annars behöver det inte vara så att varje steg uppåt innebär ett bättre liv. Vad är ens ett bättre liv. I en resa mot toppen kan andra viktiga saker gå förlorat, kanske förlorar man till och med sig själv. Eller offrar sina nära och kära. Det pratas det sällan om när klassresa används som begrepp. Ekonomisk rikedom, status och makt definierar klassresa och överskuggar alla andra intressanta frågor. Den klassiska klassresan handlar om det yttre. Det är så vi definierar framgång i dag – i pengar, skönhet och statusprylar – inte i personligt växande och inre välmående. Dyra märkeskläder, kostym och skönhetsingrepp blir en mental kosmetika som ska kompensera för något annat. Skönhetsingrepp har skrämmande fort normaliserats de senaste år, vad blir konsekvenserna av det – varför pratas det inte mer om det, nåväl. Allt sker i jakten på ännu mer perfektion.
Du kan leva med skav, broms eller känsla av utanförskap hur rik du än blir. Även den som föds in i en högre klass med andras förväntningar med hela manegen krattad kan ständigt känna sig misslyckad. En cyklebroms kan också vara ångesten över att leva någon annans liv för att dina egna drömmarna inte passade in i mallen som du föddes i . Osynliga linjer har delat upp människor i bättre och sämre i tusentals år vilket stigmatiserar och påverkar allt. Den som aldrig har levt med en broms, utan tagit allt utrymme för givet och sitt berättigande för självklart behöver påminna sig om det. Att ödmjukt och tacksamt påminna sig om det fördelaktiga arvet man fick redan vid sitt första andetag.
