När liten blev stor eller var det tvärtom…
I somras tog jag mig hela vägen upp till Sveriges tak. Det skedde med full packning via östra passagen upp för Storbacken, Björlings glaciär och Via ferrata (dvs klättring med sele via en stålvajer i berget). Känslan var mäktig. Jag expanderade åt alla håll där uppe. Gränsen för vart jag började och slutade suddades ut. En känsla jag förut bara upplevt under vattnet. Huden blir plötsligt inte den där synliga gränsdragning som definierar det som är jag. Istället blir själen helt naken utan det vi kallar kropp. Vid fridyk är det känslan av att faktiskt vara vattnet omkring mig. På toppen av Kebnekaise var det istället känslan av att vara luften omkring mig. Känslan av att vara en del av något. Pure Energy.
Andetaget djupt, lugnt och andaktsfullt trots eufori. Tacksamhet blandat med ödmjukhet. Det var så storslaget tyst där uppe. En märklig men skön upplevelse. Den moderna människan utsätts för ett enormt surrande och matas med gigantiska mängder av information att processa. Dagligen. Inte ett enda av det fanns på toppen.
Jag kände mig stark och stor när jag såg de gigantiska bergen nedanför mig trots att jag bara mäter 1,60 i strumplästen. Men mitt i min storhet dök den första insikten upp. Insikten om hur liten jag ändå är. Insikten om hur allt människan till vardags gör så stort inte är det. Insikten om hur vi människor i det stora hela bara är en pytteprick. Det var inte skrämmande, tvärtom skönt. För mitt i min litenhet kände jag mig också omhändertagen. Känslan av att få vara en del av något större. Det ger perspektiv på tillvaron och sinnesro.
Jag kände mig både stor och liten samtidigt. Universums macro och micro där allt sitter samman. Kvantfysiken kanske är den mest spännande forskning vi har idag som andas den nya världen. Visste ni att forskare konstaterat att två olika separerade partiklar som är flera mil ifrån varandra fortfarande beter sig som en enhet. Det benämns kvantsammanflätning. Det som händer med den ena partikeln sker omedelbart även med den andra. Vi lever alla i ett mönster av alla dessa partiklar, molekyler atomer och massa fler jag inte ens vet namnet på. Vi vet att djur påverkas av och använder jordens magnetfält i allt från att navigera till att gå i ett tak utan att ramla ned. Vad skulle vi människor vara förmögna till om vi på riktigt tog till oss att vara en del i allt detta istället för att försöka vara herre över det.
En professor vid Uppsala universitet förklarar kvantsammanflätningen med att det handlar om vår fundamentala förståelse av verkligheten. Tänk vilket paradigm det var när världen gick från att vara platt till att vara rund. En helt ny världsbild växte fram och sanningar försvann. Människan fungera så, när hon plötsligt ser så framträder saker som innan varit dolda. Landa i den meningen en stund för den är omvälvande. Jorden var alltså rund även när människan var övertygad om att den var platt. Vilka fantastiska system finns redan omkring oss som vi ännu inte ser. Och vilka begränsningar hos människan är det som gör att vi inte ser saker förrän det är bevisat. Geckoödlan knallar onekligen omkring i taket tack vare sina laddade elektroner på fötterna utan att för den skull fått några bevis framför sig. Och humlan flyger fast det borde vara omöjligt. Det är en otroligt inspirerande tanke tycker jag, att människan kanske inte alls är den mest intelligenta. Kanske blir vi blinda för det självklara i vår jakt på förklaringar. Det som allt annat levande redan vet. Dessutom är det ju vi själva som har definierat vad det innebär att vara intelligent. Bar en sådan sak. Jag är övertyga om att vi är på väg mot en ny världsbild, även om det är långt kvar. Men tanken är både extrem lockande och hoppfull för mig
För mig är det många år sedan jag förstod att det finns mer än det jag kan se. Redan som barn fanns känslan även om jag inte hade ord för det. Ibland kände jag mig som en utomjording. Och i ärlighetens namn, den känslan har jag fortfarande ibland. Kanske är det just därför jag fortsätter undersöka, ifrågasätta och vill förstå. Jag zoomar upp och lägger pussel oberoende av påhittade gränser, linjer och ideologier. Oberoende av andras åsikter, retorik eller techjättarnas algoritmer. Oberoende av hierarkier, titlar eller vad jag förväntas tänka. Jag har en sådan stark känsla för att mänskligheten är menad för bättre än det resultatet vi nu ser. Jag återkommer ofta till helheten och är sämre på detaljerna. Det jag ser hittills av människans systembygge imponerar inte speciellt mycket. Jag vet att vi kan bättre. Om vi bestämmer oss. Det är mitt ljus i mörkret. Och nej, jag kan inte leverera lösningar men jag vet att dom finns och jag vet att dom finns inom oss. Det är människors inre mindshift som kommer omforma världen även om kvantfysiken kan bli en förklaringsmodell. Lösningar vi behöver finns inte i nuvarande system.
Vi utbildar oss mer än någonsin men hjärnan är kvar på stenåldern och de mänskliga karaktärsdrag som ställde till det för flera tusen år sedan gör det än idag, även om metoder har bytts ut. Avund, girighet, frosseri, begär för att nämna några. Mänskliga begär och mänsklig behov är inte samma sak, det glöms ofta bort i vår beslutsiver. Människans ego fortsätter roffar, hata och döda. I religionens namn eller kapitalistisk anda. Ständig ekonomisk tillväxt är den moderna människans mantra vilket är ett väldigt konstigt mantra eftersom vi lever på ett begränsat klot. Alla rättfärdigar just sitt härskande eller sin girighet på något sätt. Ibland trots att magkänslan säger något annat till oss. Vi lyssnar mer på hjärnan än på djupet.
Och trots att vi människor är av samma art har vi dragit så skarpa linjer att vi glömt bort det. Vi har byggt samhällen, kulturer och system som separerar. Det är skönt. För polarisering gör att det alltid någon annans fel. När vi ger människor olika värde skapas vi och dom. Varken krig eller kaos startar från en dag till en annan även om det kändes så när Ryssland invaderade Ukraina. Världens tillstånd idag vilar på valen och prioriteringarna vi gjorde för tusentals år sedan. Så frågan är om vi vill fortsätta prioritera samma saker och välja lika när det verkar gå så där eller om vi faktiskt är redo för något nytt. Det är ofantligt mycket lättare att syna andras knän än sitt eget. Och där tror jag att mänsklighetens utmaning ligger just nu om vi ska få ordning på balansen. Så vilken vision har vi idag för framtiden egentligen? Varje beslut borde kunna luta sig mot den visionen och annars borde vi tänka ett varv till. Så formas hållbarhet. Och det är så man slipper vakna med skägget i brevlådan.
Att bestiga ett berg kan vara en metafor för så mycket, vill du se Sveriges tak, gör vandringen. Det är så magiskt som du låter det bli.
Mitt tips när du står där är att låta sinnet flyga och bara känna. Låt tanken på att du har hela den långa nedstigningen kvar kan få stanna i huvudet medans du tar in storheten. Och ta in det enkla. För det var en annan insikt jag fick. Att enkelheten redan finns. Det är en naturlag. Vi har bara svårt att se den och det är därför vi krånglar till allt. Men om det får jag skriva om en annan gång…
Världens tillstånd just nu har inget med utsidan att göra. Allt människan gör börjar någonstans på insidan och skapar eko in i framtiden…
Du är en del av något större, klicka på länken så förstår du..
Kärlek Pia
