Gummisnoddar är till för att töjas…

Ett till år har passerat. Med en palett av känslor och upplevelser. Med ett färgrikt spektra har olika människor passerat. Gjort avtryck. Speglat mig. Lärt mig. Gett. Tagit. Hjälpt mig att expandera. Ordet för 2018 har varit transformation. Jag har varje dag satt ned mina fötter på genomskinlig is utan att veta om den ska hålla. Utan vare sig garantier eller ispiggar har jag fortsatt mot en för mig främmande riktning. 

Att försiktigt lyfta den bara foten och ödmjukt peta på framtiden är en nödvändighet när du vill framåt. Fast det är läskigt. Fast du inte kan veta. Fast du ibland kommer att trampa igenom. Fast du ibland blir så kall om tårna att hälften vore nog. När du hela tiden väljer att leva ditt liv utifrån garantier är risken stor att du missar just DEN lärdomen och DET äventyret som kunde lärt dig mest. Som kunde lyft dig till en nivå du inte trodde fanns. En nivå som normer, jante och uppfostran aldrig har berättat om. Rädsla är som jag ser det inte bara ett hinder för en individuell expansion – utan även ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Rädsla grusar vårt seende och stimulerar vårt ego. Det begränsar. Rädsla genererar knotiga maktkamper där giganter som egoism och girighet kliver över lik i rädsla för att glida ned från pedistalen. Även bullrig retorik bygger på rädsla. Tror jag. Det bygger på en världsbild där toppen endast rymmer några få. Herre på täppan tolkas bokstavligt. Alla andra knuffas ned. Rädslan har många skepnader. Likt en kameleont skiftar den beroende på individ och situation. Motsatsen till rädsla är mod. Att göra något fast vi är rädda. För om vi aldrig är rädda kan vi nämligen inte heller vara modiga. Att våga. Att våga vara sårbar. Att våga vara människa. Att våga se sin del. Att våga expandera. Att våga känna. Att våga falla. Att våga resa sig. Att våga göra annorlunda. Att våga byta perspektiv. Att våga vara både liten. Och stor. Att våga bryta normer. Att våga undersöka flera sanningar. Att våga ha fel. Att våga säga förlåt. Att våga älska. Sig själv och andra. Att våga vara snäll. Är man uppfostrad i djungels lag och ständigt fått höra att bara den starkaste överlever kan det vara svårt att se någon vinst i att vara snäll. Eller dela med sig. Men vad innebär det då egentligen att vara starkast? Och vill vi bara överleva eller vill vi leva?

Min innerliga önskan för 2019 är att du vågar skina som den fantastiska skapelse du är. Jag önskar att du vågar skina både hemma och på jobbet. Att du vågar släppa prestige. Att du vågar ta beslut utan att veta. Att du vågar ta ansvar. Att du vågar förstå att det du gör betyder något. Allt detta önskar jag dig. Och mig. För min vandring på isen fortsätter. Min transformation är in progress. Från då. Till nu. Jag föds på nytt och håller sakta på att vänja mig vid att se på mig själv med nya ögon. Det är inte enkelt. En utmaning. Jag präglas av det som varit och hur min identitet skapats av andra. En osynlig kraft som håller tillbaka. En gummisnodd runt midjan som tänjs för varje steg jag tar utanför det vanliga. Ett motstånd som vill att allt ska vara som det alltid har varit. En kraft som vill skydda. Med en god intention. Men som också väldigt lätt nästan obemärkt stryper syretillförseln om vi aldrig vågar utmana den. När det känns obekvämt eller läskigt är det lätt att resignera. Att ge upp. Men det är där självtilliten kommer in. Att fortsätta ändå. Uthålligt. För en vacker dag brister snodden. Plötsligt har du flyttat gränsen för din komfort zon. Plötsligt får du en skjuts in i framtiden som aldrig hade varit möjlig om du inte utmanat gummisnodden.

Av 2019 önskar jag att modet breder ut sig. Att vi är snälla mot varandra. Att vi vågar göra fel eller galet. Att vi hejar när någon vågar töja gummisnodden. Att vi vågar försöka. Jag tror nämligen att vår strävan är betydelsefull. För både oss och världen. Att vi försöker är kanske till och med viktigast av allt..

Så heja dig. Nu tar vi på oss vintermössan och spänner den där förbenade snodden. En vacker dag ger den med sig!

/P