Cancer och dödsnormen

Cancer tog min mamma ifrån mig. Inlägget är en hyllning till henne och ett ifrågasättande av normer till och med på dödsbädden. Det har gått några år nu, man vänjer sig. Man vänjer sig vid tomhet och att hjärtat för alltid har krackelerat en aning. Man vänjer sig, men saknaden består. Mamma fick mig att känna mig viktig och betydelsefull. Hon älskade mig inte för vad jag gjorde hon, älskade mig för att jag är jag!! Precis som en förälder ska.
Att förlora någon man älskar gör ont. Man går sönder. På riktigt går man sönder. Jag har inte ett naturvetenskapligt synsätt på liv och död, det har hjälpt mig i min sorg och jag känner fortfarande ofta mammas närvaro.
Vi kan möta/se på döden på olika sätt – det handlar om person, kultur,religon etc. För den drabbade tror jag att det handlar om att möta sig själv. Alla dessa aspekter har de flesta inom vården koll på, men inte alla. När mamma låg inlagd reagerade jag på att vissa i personalen, bland annat huvudläkaren på avdelningen verkade ha en schablonbild av hur en döende människa skulle vara…och det störde mig, för mamma passade inte riktigt in. Mamma klarade av att be om saker, ställa krav och in i det sista tog hon ganska lite smärtstillande. Kanske var det det de tyckte var jobbigt. Hon låg ju inte bara som ett kolli som annars är normen på en palliativ avdelning. Tänk att hon in i det sista stod på sig, heja Mamma! Det sorgliga var att hon blev tagen på mindre allvar i sin sjukdom då. Jösses, får man inte ens kliva utanför boxen när man är döende!! Den som skriker högst är nödvändigtvis inte den som har ondast – något att tänka på generellt i livet…
Mamma passade inte in i dödssjukenormen och  läkaren började pratat om behandling i hemmet. Hon förtydligade det med att avdelningen inte var ett hotell (förlåt mamma att jag inte reagerade mer på det då, det var en riktig skitkommentar! Men jag var inte riktigt mig själv…) En vecka senare var mamma död. Hon var väldigt sjuk, hade förmodligen skitont – personalen på sjukhus borde veta att människor är unika ända in i döden och att smärta är väldigt subjektivt! Några dagar innan detta grät hon och viskade i mitt öra – Pia, jag vet inte om jag orkar mer nu, jag är så trött! Jag höll om henne, grät och grät, men sa att jag förstod, att det var okey, det är okey mamma!  Jag gav henne gåvan att gå vidare, fast jag där och då gick sönder en bit. Hjärtat skrek att hon skulle stanna. För min skull. Lämna mig inte. Men det var den största kärleksförklaringen jag kunde ge henne, att låta henne gå! Älskade mamma saknar dig så det gör ont! Vi visste att det närmade sig, läkaren var en idiot!
Dagen innan du dog mamma, var jag och dottern och hälsade på, kommer du ihåg. Vi satt i sängen och käkade glass. Verkar man döende när man käkar glass i sängen..nej så klart inte…men du var det! Dagen efter märkte jag direkt att allt var annorlunda.. du väntade in brorsan och pappa, sedan släppte du taget. Du slutade kämpa får vår skull och tog ett beslut för din skull, det var på tiden mamma, det var du värd! Jag har saknat dig varje dag sedan dess, jag har saknat känslan du gav att jag är värdefull och jag saknar att prata med dig, dina kloka råd på vägen!
Mamma sa något väldigt fint när hon var som sjukast som hjälpte både henne och oss att hantera det här som jag vill dela med er. Apropå att välja vem man jämför sig med, vilket förhållningssätt man väljer, hon sa, – Pia, tänk att man kan ha det så bra som jag har det fast att jag är så sjuk som jag är! Hon var väldigt klok, min mamma!
Var rädda om er där ute, vänta inte med era drömmar och lev i kärlek!