#Metoo…

Skam och skuld. Helt i onödan. Det är alltid förövarens fel. Alltid. Det är inte på kul. Inte någonstans. Jag skiter fullkomligt i om jargongen alltid varit si eller så eller hur korta kjolar tjejerna har. Jag skiter fullkomligt i om mannen egentligen är snäll men blev för full. Jag skiter fullkomligt i titlar och status – en skitstövel är en skitstövel oberoende av bankkonto eller yrke.
Detsamma gäller fegisar. De som ser och hör men inget säger. Den som känner när det går för långt men inte vågar säga ifrån är lika delaktig i att upprätthålla en förlegat kultur som förövaren. Feghet är inte könsrelaterat. Det är individbaserat. Jag kommer ihåg mina första möten med byggbodarna. Det var ingen lek att kliva in som ung ensam tjej i dessa på åttiotalet. Det här kan manliga hantverkare aldrig sätta sig in i. Det krävdes enormt mycket mod och skin på näsan att ens våga välja den väg jag gjorde.
Jag har suttit bredvid män som bläddrat i sin FIB Aktuellt och kommenterat bilderna samtidigt som de slafsat i sig sin lunch från plåtlådan. Jag har bytt om i bodar där män dröjt kvar när jag ska byta om och ständigt förnyat pin up bilderna på väggarna. Jag har bytt om i byggbodar där män duschat och knallat omkring nakna utan att skyla sig med handduken för min skull eller bara avvakta några minuter så att jag hunnit gå ut. Jag har varit bra på att säga ifrån och bra på att ignorera. Utan dessa egenskaper hade jag inte blivit gammal i branschen. Det är förmodligen även dessa egenskaper som gjort att tafsandet oftast inte varit annat än verbalt, både privat och i jobbet.  Hade jag inte valt att bli företagare med större självstyre hade jag aldrig stannat så länge som jag gjorde. Aldrig. Kommer även ihåg när alla underentreprenörer blev bjudna på fest. Alla utom jag. En strippa som skulle hoppa upp ur en tårta var nämligen beställd – ja det var rätt tänkt att inte bjuda mig. Jag hade definitivt förstört den festen vid detta lilla upptåg. (Konstigt att ingen av männen på plats sa ifrån, eller?!). 

Det som slår mig när jag blivit äldre och klokare är hur sällan jag hörde andra män säga ifrån. Det kanske hade varit lättare om Kalle sagt till Gunnar att ge sig – än att jag gjorde det. För visst finns det män som förstår gränser. De flesta skulle jag vilja påstå. Klicken som skämmer ut en hel könsgrupp är ganska liten. Men gruppen som inte säger ifrån är tyvärr desto större. Märkligt att det blivit så. Men när dessa män har mod nog att stå upp för sina och andras döttrar kommer skammen landa där den ska. Hos den som tafsar, kränker och objektifierar i maktposition. Och vi kvinnor behöver syna vår egen bakgård. För kanske tycker du ibland att vissa tjejer får skylla sig själv? Har man kort kjol och enorm urringen får man kanske ta sexistiska kommentarer eller en hand på fel ställe, eller? Jag välkomnar kampanjen Metoo för att den medvetengör. När något varit på ett visst sätt hur länge som helst blir vi hemmablinda. Det har alltid varit så säger en del. Jag är sjukt trött på det argumentet. Om det inte är bra så spelar det väl ingen roll om det så varit så sedan romarriket. Vi kan förändra. Det är människans styrka att utvecklas – så hur svårt ska det vara! En jargong kan vara tuff, humoristisk och intressant utan att trycka ned någon. Det är min övertygelse. Intentionen bakom. Sådana jargonger älskar jag. Värme och respekt!

Kom igen nu killar, pappor, chefer, morbröder och brosor. Dra in taggarna och våga ta en titt. Fråga vad du fått ditt beteende ifrån. Och våga förändra. För dina barns skull!

Metoo

Ps. Hur ofta jag blivit ifrågasatt som yrkeskvinna och målare, det är en annan historia. Jag beskriver inte heller alla dessa små kommentarer som tillslut blir vardag eller skämten som hör hemma i Coober Peday på 1800- talet. Jag har mer att säga, det får bli en annan gång..

Pss. Ja, byggbranschen har blivit bättre sedan åttiotalet, men det finns mycket kvar att göra och det börjar med dig!