När hjärtats längtan blandas med omsorg och kärlek för dig själv, andra och helheten ökar oddsen för att slippa skavet på insidan. Intentionen bakom beslut påverkar hur allt landar i kroppen. Desto fler beslut vi tar utifrån vad alla andra ska tycka/tänka, desto större risk att vår egen röst tystnar. När din egen röst tystnar är det lätt att trä in armarna i offerkoftan eller spela charader med sådan inlevelse att du glömmer bort den unika roll du tilldelades vid födseln.
Omedvetet börjar du knäppa knapp efter knapp och plötsligt sitter den där.Koftan. Välknäppt upp till halsen. Den stryper syretillförseln och förminskar ditt perspektiv. Din egen del i livssituationen suddas ut och det börjar kännas bekväm. Poff, till slut märker du inte ens att den är på. Det blir ett naturligt sinnestillstånd att hela tiden skylla allt i livet på andra. Att det är ditt eget ansvar att knäppa upp knapparna förtränger du. Att jobbet är ditt att göra skrämmer. Att leva som ett offer blir en stigmatisering. Din identitet blir att du hela tiden har sådan otur. Stackars dig. Really. När du fastnar i en offeridentitet finns även risken att du styr ditt umgänge mot personer som förstärker din valda sanning. En person i offerkofta älskar att höra att det är andras fel. När du kommer med förslag dissar hen varje ett av dom och ger tusen ursäkter för varför en det ena en det andra inte skulle gå. I bland kan faktiskt det finaste man kan göra för någon vara att säga stopp. Gör något eller sluta gnäll. Simply as that!
När offerkoftor samlas runt köksbordet är det sällan upplyftande. Stackars oss. Det är de där andra jävlarnas fel att mitt liv ser ut som det gör! Invandrarna, riskkapitalisterna, muslimernas, partnerns eller knarkarnas fel att allt går åt helvete. Fy vad alla andra håller 
på. Och så vidare. Det här är inga konstruktiva diskussioner. Och visst tycker även jag att det finns idioter till höger och vänster. Vissa sitter dessutom på väldigt höga positioner, typ världsledare och sådant. Men det är ingen ursäkt för hur jag själv beter mig. Det är ingen ursäkt för att själv ge upp. Det är ingen ursäkt för att själv strunta i mitt agerande. Det är ingen ursäkt för att själv slippa ta ansvaret för livet jag formar. Det är ingen ursäkt för att inte försöka ändra det som jag själv känner är fel. Att våga förändra är mitt ansvar oberoende av andra. När offerkoftan sitter på för länge bygger likgiltighet bo i både hjärta och huvud. Stillastående. Rundgång. Rädsla. Och det är då det blir farligt. Mänskligheten kommer inte gå under av våld. Största hotet mot världen är människors likgiltighet och oförmåga att ta ansvar. När offerkoftan blivit för bekväm kan du behöva hjälp att avlägsna den, för du är inte ens medveten om att den är på längre. I situationer som skaver finns två möjligheter. Antingen ändra förhållningssätt och sluta gnälla eller förändra situationen som stör. Att finna andra vägar att gå. Gör du inget av detta kommer du gnälla år efter år. Så hur vill du ha det egentligen?
Bäst är att undvika offerkoftan överhuvudtaget men jag tror att vi alla är där emellanåt. Men om vi fryser är det bra mycket bättre att våga fråga om en kram istället för att ta på koftan. Mycket mer konstruktivt och så är det mysigt också.
En genuin kram bygger dig varm från insidan. En genuin kram ger näring till
dina egna styrkor och det min vän, har aldrig
en offerkofta gjort!
Whats most important is what you think. Not others. Vad ditt hjärta säger.
Inte ditt intellekt. Det du genuint känner är riktigt. Du vill inte att en offerkofta stänger in det!
