Min mamma är död

Och det gör fortfarande förbannat ont. Visst jag är vuxen, men saknaden jag bär är ett barns. Lilla jag. Och min saknade fina mamma. Ett tomrum. Ett vakuum. Som att bli amputerad. Något som är en del av dig skärs skoningslöst bort. Fantomsmärtor blir en del i din vardag. Sorgen går inte över men du lär dig hantera den. Du lär dig leva med den. Att mista sin mor är att begrava en del av sig själv. Hon som gav dig livet finns inte längre. Symbiosen är bruten. Och du är ensam kvar. Ibland känner jag mig ensam. Då pratar jag med mamma fast hon är död. Jag vet att hon hör mig.

I dag är det din födelsedag mamma. Alla här hälsar till dig. Barnen hälsar särskilt och morfar också. Vi klarar oss men saknaden är stor och jag vet ju att du så gärna hade velat se mina barn växa upp. Du hade varit stolt över dom. Jag lovar. Dom är kloka med stora hjärtan. Och dom är roliga. Dom hade fått dig att skratta. Jag vill att du ska veta att jag är tacksam för det du gav mig. Inte saker. Inga stora äventyr. Det hade vi aldrig pengar till.

Men du gav mig något som är ännu mer värdefullt. Något som är större än allt annat. Du älskade mig. För den jag var. Inte för vad jag gjorde. Jag tänker på det ofta i tider av högpresterande tjejer som totalt tappat bort sitt människovärde i en sjuk kontext. Det jag såg i dina ögon när du såg på mig var större än alla äventyr i världen. Det var mer värdefullt än ett fett bankkonto. Och då vet jag ändå att jag stundtals retade gallfeber på dig. Och gav dig ett eller annat grått hår. Jag såg dig dö mamma. Och gick sönder. Ändå skulle jag inte ha velat vara någon annanstans än just där när det hände. Hos dig. Som du alltid fanns hos mig när jag behövde.

Grattis mamma. Saknar och älskar dig. Varje dag!