Med krökt rygg är det svårt att se horisonten
När det blåser är det så lätt att vika ned sig. Att sakta krympa ihop. Kröka ryggen centimeter för centimeter. Allt för att undvika hår som virvlar i ansiktet, sand som smyger in överallt eller obehag när du står för din åsikt. Du förminskar dig själv för att bli ett så litet vindfång som möjligt. Livrädd för att blåsa omkull i en frisyr som tappat allt. Det kan vid en första tanke låta som en framgångsrik strategi. Att slippa ta ansvar. Stänga av. Låtsas att man inte är en del av något annat. Jag sköter mig själv. Jag bryr mig inte attityd.
Ofta bottnar det i en svag självkänsla. Men kan även bottna i en oförmåga att ta ansvar. Kanske är anledningen ovidkommande med det som händer när du ständigt böjer dig är att du även missar tillfällena där du kan träna upp självkänslan. Din ansvarskänsla. En never mind attityd är sällan en bra strategi. För dig. För samhället. I långa loppet. Vi behöver nämligen bry oss. På ett sätt som vi klarar av givetvis. Likgiltighet har aldrig byggt en människa starkare. Likgiltighet är en kortsiktigt lösning som förr eller senare kommer ge dig en sjuhelveitesvärk. Det gör ont att gå böjd och blir lätt en vana. När du vill resa dig för att vinden mojnat är det inte längre självklart. Du har glömt hur man gör. Du har fastnat som en ostbåge och vägen till att stå stolt blir längre. En del lever hela livet som en ostbåge. Det är synd. För vi föddes stolta. Vi fick livet som gåva. Allt det andra har vi lärt oss på vägen.
En annan sak som tyvärr också påverkas av att du förminskar dig själv är ditt perspektiv. Ostbågeproffs ser nämligen till slut bara sina egna tår. Sin egen sanning. Det blir en förlust för fler än dom. Människor med snäva perspektiv är nämligen sällan de som leder utvecklingen framåt. Människor med snäva perspektiv ritar lättare världen i svart och vitt. Rätt eller fel. Vi och dom. Polarisering. I dessa valtider ser vi det mer än någonsin. Oberoende av partifärg. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men ibland känns det som att sitta i en gigantisk sandlåda. Beteenden som kommer fram i valtider påminner mycket om beteende som små barn har. Enda skillnaden är att de vuxna lärt sig finare ord. Och gått ett gäng retorikkurser. Annars vet jag inte hur stor utveckling som egentligen har skett sedan barnstadiet. Mänsklig utveckling alltså. Att de vuxna har jobberfarenhet och utbildningar bakom sig förstår jag så klart. Men det betyder inte nödvändigtvis att en mänsklig utveckling skett. Just saying!
En annan sak att fundera på runt det här beteendemönstret är att det kan vara en strategi du utvecklat för att slippa ta ansvar. Kanske av rädsla för att misslyckas. Vilket bottnar i en svag självkänsla. Har det här blivit en vana tränar du inte på att ta ansvar. Du glider omkring under radarn livrädd att räta på dig. Har du dessutom drag av bitterhet och offermentalitet kan det bli än värre. Det är då du börjar störa dig på andra som utan skrupler vägrar ducka under radarn. Syna dig själv. Desto mer illa du pratar eller tänker om andra. Desto mer har du i ditt eget knä att ta hand om. Det är min övertygelse. Då behöver du ta ansvar. Tufft – jag vet. Men att leva ditt liv är ditt jobb att göra. Och om inte du tar ansvar för det, vem tycker du då ska göra det?
En never mind attityd kommer inte hjälpa världen. En polarisering kommer inte heller hjälpa världen. Vi sitter på ett klot gott folk. Vi är i samma båt. Och vi behöver ta ansvar för vår del. Varje dag. Det är din livsuppgift. Du behöver sträcka på dig och gå och rösta på söndag. Rösta medvetet. I kärlek. Inte i hat. Och innan du gör det. Syna din intention. Tänker du enbart på dina egna fickor. Dina egna förmåner. Vem jämför du dig med. Eller kanske röstar du för att du ska fortsätta slippa ta ansvar för ditt liv. Lyssna på din intention. Och lyssna om den sitter i huvudet eller hjärtat. Gör åtminstone ett medvetet val.
Dina val är viktiga. Inte bara på söndag.
Utan varje dag.
Du är viktig!
Kärlek
