Ekorrhjulet var kanske fel från början…

Hanna Marie Björklund skriver i Södermanland Nyheter (14/2) att det är bekymmersamt att människor kliver av ekorrhjulet. Hon undrar bla hur cancerforskning ska kunna bedrivas om det kommer in mindre skattemedel. Visst jag förstår poängen. Men det hon glömmer är att sätta det i ett större sammanhang.
Det är bevisat att stress är en riskfaktor för att utveckla cancer. Så om flera väljer ett liv där de mår genuint bra och vågar lämna jobb som gör dom sjuka kommer kanske inte samhället behöva lägga lika mycket pengar på sjukdom. Kostnaden för ohälsa är enorm. Lägg sedan till kostnaden för alla läkemedel som ständigt ökar i utskrivning. Tillväxt kan aldrig någonsin ses som viktigare än människors hälsa. Jag tror snarare att det är där vi har gått vilse. Att det är prioriteringen av ständig tillväxt som kostat samhället enormt i form av bland annat ohälsa. Psykiskt och fysiskt. Men även miljömässigt. Tillväxt har varit nummer ett, inte att växa lagom tillsammmans med moder jord. Tillväxt har prioriterats utan att ta hänsyn till de långsiktiga effekterna på samhället. Att tänka sju generationer framåt vid beslut som ett ordspråk från indianerna belyser har det aldrig varit tal om. Och problemet som uppstår när människor fastnar i ett för fort snurrande ekorrhjul är att vi inte ens hinner reflektera. Eller tänka. Eller protestera. Eller ens se att vi har andra möjligheter. Så jag håller inte med Hanna. För det kan aldrig någonsin vara individens ansvar att snurra ett hjul som lever sitt eget liv där marginalen ändå ständigt äts upp av sura biverkningar. I form av sjukdom, överadministration, girighet, likgiltighet, maktberusning.
När människor springer fort i hjulet utan engagemang, ansvar, meningsfullhet, energi eller tacksamhet urholkar systemet faktiskt sig själv. När människor springer i hjulet av rädsla,
brist på alternativ eller tvång kan det faktiskt vara bättre att dessa individer tar ansvar över sin situation och slutar. Att de låter fötterna vila. Att däremot vägra jobb och parasitera på samhället i form av diverse bidrag är något helt annat. Men när människor hittar vägar att försörja sig på med små medel för att behålla hälsa och glädje kan det aldrig ses som något annat än positivt tänker jag. Sedan kan jag självklart tycka att man ska kunna må bra på sitt jobb men statistiken visar dock att många inte gör det. Ekorrhjulet passar kanske vissa bättre än andra. Och varken det ena eller det andra ska dömas som bättre eller sämre. Så länge vi tar ansvar. Att tänka bortom tillväxt är svårt i en kapitalistisk värld. Men tänk om allt inte handlar om att maximera. Tänk om det istället handlar om att minimera. Det spelar nämligen ingen roll hur tung vågskålen med tillväxt är när den ändå aldrig hamnar i balans. Detta eftersom kostnaden för ohälsa ändå slår i botten. Plus och minus. Inte svårare än så. Att avsätta till pensionen är självklart viktigt i en relation om man väljer denna väg i en familj. Det utgår jag ifrån att man tänker på. Men även en pensionär som inte hela livet sprungit i ekorrhjulet klarar sig kanske på mindre om vi förändrar systemet. Att ha kunskap att klara sig på lite är en fantastisk överlevnadsförmåga. Laga bra mat från grunden. Fixa och laga istället för att köpa nytt är också kunskap. För länge sedan var människan en allkonstnär. Mindre beroende av storebror. Världen står idag inför ett paradigm. Där vi kan välja den gamla vägen eller den nya. Våra val kommer påverka flera generationer framöver.
Vilken väg Hanna vill gå är tydlig. Själv tror jag på den nya vägen. Och nej, jag har inga klara svar. Än. Men jag tänker att det är dags att omdefiniera ordet tillväxt och arbete nu. Och jag vet att vi behöver våga tänka tanken att tillväxt kanske inte är svaret på allt. För annars kommer vi aldrig hitta lösningen för framtiden, som jag är övertygad om finns.
Det vore en förlust.
För världen.
Och alla generationer framöver…
Kärlek