Om konsten att fortsätta gå…
Vilka lojala hjältar. Alltid tillsammans. Genom en himla massa dumheter. Och äventyr. Genom en himla massa upplevelser. Och erfarenheter. Genom en himla massa hårt jobb. Och svett. Från bebismjuka till vuxet hårda. Damm och jord efter oändliga meter av barfotaspring. Stickor. Småsår. Tistlar. Och brännässlor. Lycka över sommarvarm asfalt. Smuts mot rena lakan. I smyg. Spela roll. Vi var ju lyckliga. Vad är viktigare än det. Och vi skulle ju ändå fortsätta springa nästa morgon. Eller klättra. Eller bygga kaninhinder. Eller hoppa i sågspånshögen. Vi var ständigt lite smutsiga. När man lever blir det så men who gives a shit liksom.
Men vi var även stabila och väldigt starka. Starkast av allt var vi när skottkärror kördes upp för branten på gödselstacken. Vi tog fart. Kommer ni ihåg. Än idag förundras jag över hur få skottkärror som välte. Men det hände. Rakt i skiten. Hard labour på riktigt. En bra prägling att ha med sig i livet. Envishet. Kraft. Kan själv. Ingen rädsla för lite skit under naglarna.
Vi började livet mjukt utan belastning. Sedan reste vi oss och träffade tyngdlagen. Från naiva steg till målmedvetna kliv tog vi oss genom livet. Platåträskor. Stövlar. Stålhättor. Copa Mundial. Vi har verkligen varierat oss. Den första riktiga förälskelsen kom på åttiotalet. Kommer du ihåg. Det var kärlek på riktigt. Ett par rödvitblå Adidas. Basketkängor. Våra första märkesskor ever. Vi älskade dom som bara en elvaåring kan.
Våra otaliga steg på målarbocken. År av gratis step up. Upp. Ned. Renoveringar. Utan hiss. Bära tungt.Gå i trappor. Tusentals mil avverkade på fotbollsplaner runtom i landet. Smällar. Vridningar till bristningsgränsen. Klackar. Vingliga hemfärder mitt i natten. Snabba reträtter i barnens lek. Och ibland även i vuxet allvar. Simfenor och nakna tår. Långt ned i djupet men även dinglande från flygplan. Som russin efter långa dyk i hajrika vatten. Som hårda skal efter en vinter i kängor. I pjäxor. I coola flippflopp och ryggsäck jorden runt. Irriterande sandkorn som påminner. Och lär. Som skaver men även polerar. Tunga erfarenheter. Smärta. Reflektion som blir till insikt. Att växa. Att mogna. Att leva. Att fortsätta gå. Tillsammans. Fast det ibland gjort ont. Förbannat ont. Men hur ska vi annars komma hem?
Ja, vad ska jag säga. Ni har tagit mig bort. Ibland långt bort. Lite vilse så där. Men ni har även alltid burit mig hem. Till kärnan. Till och med när jag själv saknat kraft har ni fortsatt. Steg för steg. Jag borde vörda er bättre. Jag vet att jag som oftast tar er för givet. Jag vet att ni älskar gympadojjor bäst. Jag vet. Det här är dock min kärleksförklaring till er. För jag hoppas att ni orkar bära mig lika länge till. Jag ska ta hand om er bättre. Jag lovar. Tillsammans ska vi ta oss hela vägen hem.
Hem till det som är jag❤️…
