Att våga bygga högt…
Att bygga ett torn som står stadig av idel ojämna stenar liknar väldigt mycket livet. Ständiga avvägningar. Att finna balans. Tålamod att få bitarna rätt. Vi lägger varje erfarenhet, insikt och känsla på hög. Det är sedan våra egna val som bestämmer vilka stenar vi ger störst uppmärksamhet. Vilka stenar är dina fundament. Är det verkligen rätt stenar som ligger i botten. Kanske behöver du bygga om ditt torn.
Kanske har tanken inte ens slagit dig men du kan alltid bygga om. Alltid. Ibland får vi hjälp på vägen. Yttre omständighet raserar ditt bygge. En gåva att ta emot eftersom du ges möjlighet att bygga nytt när det händer. Mitt torn byggdes stadigt och skulle stå där än om inte en pojke i nioårsåldern absolut inte kunde låta bli att peta på det. Samtidig som han tittade mig stint i ögonen. Sådant händer. Andra människor drabbar oss. Livet ger motstånd. Torn rasar. Men det går att bygga upp igen. Och för varje gång bygger vi stadigare. Om vi ger oss tid att reflektera. Och törs oss på självrannsakan.En intressant notering när stentorn rasar är att bottenstenen alltid ligger kvar. Stadigt. Den försvinner inte av yttre omständigheter. Ditt fundament ligger kvar och kan endast rubbas av ett aktivt val. Har du byggt ditt liv på andras värderingar. Andras värdegrund än ditt eget hjärta. Har du byggt ett fundament utifrån hur andra ser på dig istället för att lyssna på ditt inre. Då kan du behöva byta ut den nedersta stenen. Och det gör du genom att aktivt arbeta inåt. Genom att undersöka dig själv. Lyssna. Känna. Vilken sten är den rätta att ha i botten på ditt torn? Någonstans på stranden finns den. Det är jag övertygad om. Så ge dig ut och leta nu vackra själ. Ett raserat torn är inte hela världen. Men det blir sorgligt när du skiter i att bygga upp det igen. Det blir sorgligt när du livet igenom sefar och aldrig vågar bygga högre än fyra stenar. Av rädsla för det eventuella raset. Av rädsla för att någon annan ska peta omkull ditt bygge. Våga bygg högt vackra människa. Våga lägg på nya stenar. Livet är en process hela vägen in i mål. När du klarar att leva med det mindsettet är inte ett raserat torn det värsta som kan hända. För du vet att du kan bygga upp det igen.
Att däremot leva med samma låga torn år efter år kan skapa meningslöshet. När ingen ny sten läggs på toppen är det lätt att börja snegla på andras byggen. Och utan att du tänker på det är du plötsligt som den nioåriga pojken jag mötte på stranden. Ditt fokus har flyttats från ditt eget bygge till andras. Istället för att våga lägga fler stenar på ett eget torn handlar plötsligt allt om att rasera andras. Drömmar. Andras torn. Missunnsamhet. Avund. Pennalism. Du tappar fart. Gnäller. Smiter från ansvar. Parasiterar på andras byggen. Du tar utan att ge. Du upprepar dina rättigheter men ignorerar dina skyldigheter. Det är inte rätt väg att gå fina du. Du behöver fortsätta på ditt eget bygge. Du behöver nyfiket leta på stranden efter dina stenar istället för att kasta bort andras. Dina stenar finns. Men du behöver lyfta rumpan från solstolen om du ska hitta dom. Du behöver göra ett aktivt val. Du behöver ta ansvar. Du behöver göra en ansträngning. Kanske låter det jobbigt. Men att leva är förknippat med handling. Så väljer du att sitta kvar i solstolen. Gnälla. Skylla på allt och andra över ditt eget liv. Fine. Men då vill jag bara påminna dig om att det är ett val du gör. Och om du väljer det då har du inte längre någon rättighet att håna dom som faktiskt försöker. Dom som gång på gång bygger upp sina torn. Dom som vågar fortsätta bygga högt även efter ett ras. Jag hoppas dock att du vågar lämna solstolen för att starta ditt eget bygge. Jag är säker på att ditt torn skulle bli fantastiskt om du bara vågade försöka. Se så, ge dig ut och leta nu vackra själ. Var modig. Ett raserat torn är inte hela världen. Men det blir sorgligt när du skiter i att bygga upp det igen.
