Vilse i transithallen
Vilsenhet kan vid en första anblick te sig läskigt och kännas stressande under livets resa. Själv har jag varit på väg ganska länge nu. Halva livet rent krasst. Både med ryggsäck, resväska och blandat bagage. Jag har åkt långt och kort. En resa behöver inte ens innebära miljöbyte. Ibland sker det största äventyret på insidan utan att du har förflytta dig en millimeter. Det är häftigt.
Men jag har även rest skitlångt. Runt hela klotet mer exakt. Du flyger åt ett håll men kommer tillbaka från motsatt sida. Det är faktiskt coolt. Det sätter perspektiv på saker. Det blir så tydligt
att vi bor på ett svävande klot och ändå vill det byggas murar. Folk ska stängas ute och vi ser sällan längre än vår egen landgräns. Det är ett klot gott folk, än så länge finns ingen exit. Vi behöver hjälpas åt att ta hand om varandra och moder Gaia. Nåväl, trots mitt rutinerade backpackande så har jag nu gone astray i transithallen. Det kryllar av gater omkring mig med olika destinationer och jag får arbeta hårt för att inte bara gå till den gamla vanliga. Att vara i ingenmansland är sannerligen inte bekvämt. Du utmanas av gamla perceptioner och mönster. Den lilla rösten i huvudet växlar mellan mod och ängslan. ” Jo ta den vanliga gaten, där har du varit förut. Du vet att du klarar det och riskerar ingenting. Där hittar du med förbundna ögon, det känns väl tryggt!” En annan dag talar modet. ”Nej nej jösses, du har ju varit där tokmånga gånger. Varför fortsätta resa till samma ställe? Du kan platsen på autopilot och kommer gå i sömnen tillslut, bli understimulerad och få ännu svårare att byta destination! Nä, åk till en ny plats, det är jättespännande!” Det är intressant att lyssna på sig själv. Många sanningar kommer upp och säger hej. Jobbet att sålla vilka jag vill behålla och vilka som faktiskt så här mitt i livet har spelat ut sin roll är mitt att göra. Vilka sanningar håller du fast vid och vet du egentligen varför?
Plötsligt börjar bordingskylten lysa rött. Människor omkring tar målmedvetna steg mot gaten. Jag rycks med i bara farten, men känner sedan hur något håller mig tillbaka. Och plötsligt står jag h
elt stilla. Stilla i en strid ström av mål och drömmar. Någon annans mål och drömmar. Jag låter dom passera och känner på reskassan. Kramar om den. Den räcker till det viktigaste en stund, vad är jag rädd för. Jag har ingen brådska. Andas Pia. Det är viktigare att kliva på rätt plan än att stressa i väg mot någon annans destination. Kan jag inte bestämma mig idag kan jag bestämma mig i morgon. Tänk om det är just det som är syftet med att vara vilse i transithallen. Att träna på att chilla. Kanske är det ur stillhet jag får fatt på svaret. Kanske är det just i pausen från att ständigt vara på väg som hemligheten om destinationen finns. Jag klappar modet på axeln, fina du – vi tar en kaffe så länge, jag hör vad du säger, jag vet att du har rätt, jag behöver bara landa i det. Jag hinner.
Är du där jag har varit och fortfarande stundtals befinner mig, lite vilse i transithallen. Andas. Det är meningen att du ska hinna möta dig själv. Det är lätt att längta efter en paus från ekorrhjulet. Men när det sedan sker utmanas vi istället i full kraft. Komplexiteten av längtan att ge fingret till systemet samtidigt som det skrämmer skiten ur oss när vi plötsligt står utanför. Det är synd om människorna sa Indra i Strindbergs Drömspel och nog har vi saker att tampas med, det kallas livet varken mer eller mindre. Vårt jobb är att förvalta det väl.
Människans ständiga dilemma. Att behålla sin frihet i en värld av normer, strukturer, amorteringar och samhällsansvar. Att vara sig själv och ändå bidra till att helheten frodas. Min övertygelse är att vi bidrar till helheten som mest när vi är på rätt plats. Rätt destination ger energi. Fel destination tar energi. Du ska inte fastna i transithallen, men låt inte en kortvarig vilsenhet skrämma livet ur dig. Jag jobbar själv på det. Och blir det svårt att ta beslut, be om hjälp. Det kryllar av informationsdiskar med människor som inte vill något annat än att du ska hitta hem, ditt hem. Och blir det några mellanlandningar på vägen, ja då får det väl bli så, nya plan lyfter hela tiden!
Och du, medan vi ändå väntar kan vi ju hänga.
Kom, ta en kaffe och dröm stort med mig!
Dröm.
Stort.
Tillsammans.
