Ett liv format efter garantier kan lätt självdö
Allt är förutsett. Ingen nyfikenhet får plats. Du vet vad du har och struntar i vad du får. Stillastående med tusen drömmar du aldrig tar på allvar. Men att försiktigt lyfta den nakna foten och ödmjukt peta på framtiden är en nödvändighet när du vill framåt. Fast det är läskigt. Fast du inte kan veta om isen håller. Fast du ibland kommer att trampa igenom. Fast du ibland blir så kall om tårna att hälften vore nog. När du hela tiden väljer att leva ditt liv utifrån garantier är risken stor att du missar just DEN lärdomen och DET äventyret som kunde lärt dig mest.
Som kunde lyft dig till en nivå du inte trodde fanns. En nivå som normer, jante och uppfostran aldrig har berättat om. Rädsla är som jag ser det inte bara ett hinder för en individuell expansion – utan även ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Rädsla grusar vårt seende och stimulerar vårt ego. Det begränsar. Rädsla genererar knotiga maktkamper där giganter som egoism och girighet kliver över lik i rädsla för att glida ned från pedistalen. Även bullrig retorik bygger på rädsla. Det är rädda människor eller psykopater som får näring genom kontroll av andra. Det bygger på en världsbild där toppen endast rymmer några få. Herre på täppan tolkas bokstavligt. Alla andra knuffas ned. Rädslan har många skepnader. Likt en kameleont skiftar den beroende på individ och situation. Motsatsen till rädsla är mod. Att göra något fast vi är rädda. För om vi aldrig är rädda kan vi nämligen inte heller vara modiga. Att våga. Att våga vara sårbar. Att våga vara människa. Att våga se sin del. Att våga expandera. Att våga känna. Att våga falla. Att våga resa sig. Att våga göra annorlunda. Att våga byta perspektiv. Att våga vara både liten. Och stor. Att våga bryta normer. Att våga undersöka flera sanningar. Att våga ha fel. Att våga säga förlåt. Att våga älska. Sig själv och andra. Att våga vara snäll. Är man uppfostrad i djungels lag och ständigt fått höra att bara den starkaste överlever kan det vara svårt att se någon vinst i att vara snäll. Eller dela med sig. Men vad innebär det då egentligen att vara starkast? Och vill vi bara överleva eller vill vi leva?Min innerliga önskan är att du vågar skina som den fantastiska skapelse du är. Jag önskar att du vågar skina både hemma och på jobbet. Att du vågar släppa prestige. Att du vågar ta beslut utan att veta. Att du vågar ta ansvar. Att du vågar förstå att det du gör betyder något. Allt detta önskar jag dig. Och mig.
Jag föds på nytt och håller sakta på att vänja mig vid att se på mig själv med nya ögon. Det är inte enkelt. En utmaning. Jag präglas av det som varit och hur min identitet skapats av andra. En osynlig kraft som håller tillbaka. En gummisnodd runt midjan som tänjs för varje steg jag tar utanför det vanliga. Ett motstånd som vill att allt ska vara som det alltid har varit. En kraft som vill skydda. Med en god intention. Men som också väldigt lätt nästan obemärkt stryper syretillförseln om vi aldrig vågar utmana den. När det känns obekvämt eller läskigt är det lätt att resignera. Att ge upp. Men det är där självtilliten kommer in. Att fortsätta ändå. Uthålligt. För en vacker dag brister snodden. Plötsligt har du flyttat gränsen för din komfortzon. Plötsligt får du en skjuts in i framtiden som aldrig hade varit möjlig om du inte utmanat gummisnodden.
Jag önskar att vi lite oftare vågar heja när någon töjer gummisnodden. Jag tror nämligen att vår strävan är betydelsefull. För dig, mig och världen. Att vi försöker är kanske till och med viktigast av allt..
Så heja oss. Nu spänner vi den där förbenade snodden. En vacker dag ger den med sig!
Pia
