En stenig strand kan rymma många svar
Solvarma runda stenar. Formade av ett hav. Och varandra. I vissa hänseenden så lika men ändå helt unika. Men trots det individuella vackra är det ändå helheten i sig som tar andan ur mig. Hur alla miljontals stenar harmoniserar perfekt med varandra och sin omgivning. Allt passar ihop. I en hänsynsfull gemensam tillvaro samsas olika färger, former och material. Himlen hör ihop med havet. Havet hör ihop med stenstranden. Och helheten gnistrar. Det vackra i det enkla.
Och då tänker jag att vi människor kanske krånglat till saker och ting i onödan. Och att vi söker svar i det komplexa fast det kanske egentligen är tvärtom, att det är i det enkla lösningen finns. Men att vi inte förmår att se fast det ligger i sin renaste form framför näsan på oss. På en stenstrand till exempel. Vi springer så fort att vi inte uppmärksammar det självklara. Vår blick når inte längre än våra egna tår. Eller i bästa fall grannens tår.
I styrelserum, riksdag och på konferenser fattas beslut utifrån känslor och människans påhittade system, lagar och budgetar. Ofta med täta skott emellan och utan någon som helst hänsyn till hela bilden. Hela kedjan av följder.
Girighet, egenintresse, lust och prestige påverkar. Vi glömmer lätt bort hela bilden. Det där som ständigt pågår utanför människans påhittade ramar. Det där systemet som fanns före oss. Det där fantastiska systemet som är större än oss alla tillsammans. Det där som kommer fortsätta även om mänskligheten skulle dö ut. Vår hybris har separerat oss från något magiskt som vi i begynnelsen var en del av av. Vi var en del i moder jords levande organism som hon utvecklat under typ miljarders år. Nu vill vi istället att hon böjer sig efter vad vi vill, tycker vi har rätt till och önskar. Istället för att vi anpassar oss efter henne gör vi nu allt för att hon ska kuva sig. Jag tänker att det verkligen inte är en match vi kommer vinna. Och ja, det går ju så där i ärlighetens namn. Världen är i en enorm obalans just nu. Vi ligger inte bara under med ett eller två mål vi närmar oss en ren utklassning…
Och ibland tänker jag även att trots att vi just nu lever i ett präglat kunskapssamhälle där bokkunskap värderas högst lyckas vi på något vis inte inte förmå våra tankar och vårt intellekt att lyfta sig över högskolepoäng, vetenskap och ett kapitalistisk system. Trots att vi utbildar oss mer än någonsin i den mer ansedda kunskapen brinner både Sverige och världen. Om bokkunskap vore svaret på allt borde väl både världen och vi må bättre nu då? Borde inte till exempel hälsa och välmående öka i Sverige om vi nu är så himla smarta? Jordens obalanser har i grunden skapats av den mest utbildade delen av världen. Västvärlden. Tänker jag. Skulden ska inte ligga på den andra delen av världen som nu försöker komma ikapp.
Har jag några svar på allt. Nej. Men massor av frågor. Och många funderingar över människans beteende. Ofta är det samma känslor och beteende som styr i det stora och det lilla. När inte ett arbetslag, idrottslag eller företag lyckas skapa en fungerande helhet är grundproblematiken ofta ganska lika den som när större konflikter uppstår tänker jag. Den politiska villervallan i Sverige är ett exempel. Afghanistans oroshärd en annan. Det är många människors agerande i det lilla som till slut skapar det stora. Varje enskild individ är viktig för att skapa en så bra helhet som möjligt. Frågan är om gemene man känner så idag. Känner sig som en del av något större. Vilket faktiskt är en hälsofaktor. Jag tror vi tappat något där.
Men du som läser detta betyder något. Och det du gör spelar faktiskt roll. Hela tiden. En ensam psykopat eller taliban skapar inte kaos. Och bara för att din titel är professor innebär det inte heller per automatik att du utvecklats i din mänsklighet. Jag tror att vi kan lära oss så mycket mer av naturens system än vad vi gör idag. Om vi fokuserar lite mer på hjärta än hjärna framöver. Och om vi alla börjar se inåt. Vi behöver alltid börja i vårt eget knä. Det är både spännande och läskigt att syna sig själv. Men också en stor sinnesro att släppa att vara människa och istället bara vara en del i något som är så mycket större än oss alla andra. Så mycket större. Och jag tror verkligen att samhället behöver öppna upp för andra kunskapsformer om vi ska kunna skapa balans. Fronesis är en kunskapsform som Aristoteles redan för tusentals år sedan värderade högt. Jag tror att det är dags att vi också gör det. För om bokkunskap vore svaret på allt hade människan rimligtvis mått bättre och världen inte sett ut som den gör idag.
Förändringen som behövs ligger inom oss, inte utanför. För det är mänskliga beslut som skapar alla dess följder. Hela livet består av dominobrickor. Vi behöver bli bättre på att se hela spelplanen. Då kanske vi åter igen kan bli en medspelare till moder jord. Inte en motståndare. Det behövs en renässans för etik och moral. Dessa har sällan med regler och principer att göra. Och vi behöver omvärdera kunskapsbegreppen. Vi behöver se hela bilden. Hela stenstranden…
Jag återkommer till stenstranden, för jag har ännu inte tänkt klart, annars har jag snart skrivit en bok…
Kom ihåg vännen. Du är en del av något större. Och du påverkar helhet. Det gör vi alla. Shit vad vi är viktiga!
Ta hand om dig!
