skip to Main Content

Nu lämnar vi bomullsplantagen…

Ledighet. Bomull i hjärnan och inga tider att passa. Underbart. I lagom form. För även om bomull i hjärnan lockar en stund älskar jag när tankarna virvlar. Mina tankar. Mina funderingar. I frihet. För mycket bomull under lång tid bäddar in hjärnan i en konstgjord Törnrosa sömn. Lite segt. Risken är att vi inte ens vaknar fast prinsen ger oss blöta pussar och möjligheter vi så gärna skulle vilja se går oss förbi. Hjärnan och hjärtat behöver användas. Då trivs dom bäst. Dom är skapade för det. Utmaningar, utveckling och medvetenhet. Att låta tankarna vila i bomull under semestern är ingen fara. Men om vi aldrig reser oss därifrån gror meningslösheten tämligen lätt.  

För mysiga bomullsbäddar kan lätt förvandlas till snuttefiltar där all trygghet hamnar. När snuttefilten sedan tar för stor plats blir det aldrig några premiärer. Autopiloten kopplas på och knappen fastnar i samma läge som alltid. Skönt i början. Inga krav. Inga utmaningar.Vi behöver inte vara på tå. Vi blir varken arga, rädda, nervösa eller ledsna när vi ser favoritfilmen för tredje gången för nu vet vi vad som händer. Same same blir aldrig different. Jag är dock övertygad om att vi inte är gjorda för kroniska repriser. Vi är för avancerade för det. Vi är skapade för premiärer och medvetna prinspussar. Vi har fått känslor för att de ska leda oss –  inte förgöra oss.Att ständigt leva livet i repris är safe. Vi slipper nervositet och ångest. Men det är en hårfin balansgång innan det statiska tillståndet kan gå över i meningslöshet eller likgiltighet. Västvärlden har förvandlats till ett bomullsplantage där ingen vågar skörda. Vi är rädda för att taggarna ska göra ont. Vi är rädda för att bomullen ska missfärgas. Vi är rädda för att misslyckas. Och vi oroar oss så mycket för döden att vi glömmer bort att leva. Vi gör oss själva till slavar fast vi är friare än på väldigt länge. Eller är vi verkligen det? Tryggheten på bomullsfältet är en illusion. Omedvetenhet är inte bara en miljöfara det är också ett svek mot ditt vackra jag. Bomullsplantage världen över hotar idag både sötvattensförsörjning och unika livsmiljöer. Men de hotar även våra unika jag. Plantagen suger livsviktig energi ur både oss och moder jord. Stillastående. Rädsla. Hat.  Tillråga på allt besprutas dessa bomullsfält med kemiskt gift. En fjärdedel av världens insektbesprutning hamnar på bomullen. Du vill inte ha den i hjärnan. Den gör dig sjuk och arrogant.Den gör att det enda du orkar engagera dig i är just repriser. Kraft för premiärer finns inte.Men världen behöver premiärer, nytänkande och kreativitet. Det är så vi kan rädda både henne och oss. Världen behöver medvetenhet och kärlek. Din och min.Inget fel i sak med repriser då och då så länge vi också vågar chansa på nya serier och okända skådisar. Alla dessa upprepningar fyller ett syfte. I flödet av all massinformation som anfaller blir hjärnan trött. Vår förmåga att sålla är begränsad och en och annan repris ger oss då lite hjärnvila. Men dessa ska ses som en tillfällig paus. Stretcha. Dricka.Vila. Sedan behöver vi ut på planen igen. Hoppa i plurret, kliva upp på hojen. Doppa huvudet, upp på hästen  annars sker ingen utveckling och då går hjärnan in i ett ständigt stand by. Strömmen är på men inget händer.

Att ständigt snooza på bomullsplantagen är ingen lösningen. Lösningen är ansvarsfull medvetenhet. Både mot dig själv och allt det stora. Världen är större än dig och mig. Nä, vet du vad. Nu skakar vi bort bomullen ur pallet och gör nya spår. Kanske vi till och med unnar oss en nypremiär!  Stora eller små steg är oväsentligt så länge vi rör oss framåt. Vågar du skörda? En blodig bomullstuss har ingen dött av. I alla fall inte så många…

Back To Top