Den osynliga cykelbromsen

Jag lider av ett bildningskomplex. Eller lider och lider, det gör jag faktiskt inte men det ligger där och skvalpar. Som en cykelbroms som ligger lite emot om. Som ett osynligt motstånd. Det har blivit ett normaltillstånd där man bara trampar på. Om man inte vet att något existerar är det dessutom svårt att gör något år det. Ännu svårare är det att ifrågasätta bromsen. Kanske lever därför du också med någon form av broms, kanske är det ett arv från generationen innan. Bromsar är ofta det. Med en värld som begränsas av linjer där bromsar ärvs genom generationer spelar det nödvändigtvis ingen roll hur mycket en människa lyckas åstadkomma på utsidan – de mentala blockeringarna riskerar att ligga kvar ändå. Linjer som med sin existens separerar, polariserar och mentalt håller kvar människor i de fack de föddes i. Helt oberoende av vad som sker på utsidan kan linjerna ligga kvar. Det sociala arvet och klasstillhörighet är starkt.

Man kan till exempel utåt göra en klassresa men ändå alltid känna sig fel. Speciellt när man låtsas vara någon annan än sig själv för att passa in. När livet har blivit en akt där någon annan skrivit ditt manuset riskerar det att bli sorgligt. För det är där drömmar dör och meningslöshet skapas. När du tror att du behöver var någon annan och uppfylla andras förväntningar. För även om du absolut kan ignorera bromsen eller dölja den med glittrig yta är det fortfarande lika trögt när du trampar. Din mentala spärr sitter kvar även om ingen ser den. Risken med det är att du trampar allt längre bort från det som är du. Och inget i hela världen är faktiskt viktigare än att vara just du. Det är din största gåva. Det är där din största potential finns. Där växer skönhet inifrån och ut – det som inte kan köpas för pengar. Det är där du kan leva ett liv som är ditt. Och när vi gör det, lever ett liv som är vårt, finns det sällan plats för jämförelse, missunnsamhet, girighet, bitterhet eller hat.  Istället ges plats för generositet, altruism, nyfikenhet och kärlek. Allt det som dessutom gynnar oss alla.

De flesta definierar klassresa som något bra. Det förhållningssättet är ändå värt att fundera kring. Som att en människa alltid mår bättre desto högre klass hon har vilket inte alls behöver vara sant. På den absoluta botten när allt handlar om överlevnad kan jag förstå men annars behöver det inte vara så att varje steg uppåt innebär ett bättre liv. Vad är ens ett bättre liv. I en resa mot toppen kan andra viktiga saker gå förlorat, kanske förlorar man till och med sig själv. Eller offrar sina nära och kära. Det pratas det sällan om när klassresa används som begrepp. Ekonomisk rikedom, status och makt definierar klassresa och överskuggar alla andra intressanta frågor. Den klassiska klassresan handlar om det yttre. Det är så vi definierar framgång i dag – i pengar, skönhet och statusprylar – inte i personligt växande, inre välmående eller vad vi bidrar med till allas vår gemensamma helhet. Dyra märkeskläder, kostym och skönhetsingrepp blir lätt en mental kosmetika som ska kompensera för något annat. Skönhetsingrepp har skrämmande fort normaliserats de senaste år, vad blir konsekvenserna av det – varför pratas det inte mer om det, nåväl. Allt sker i jakten på ännu mer perfektion medan rapporter visar att vi mår allt sämre.

Du kan leva med skav, broms eller känsla av utanförskap hur rik du än blir. Även den som föds in i en högre klass med andras förväntningar med hela manegen krattad kan ständigt känna sig misslyckad. En cyklebroms kan också vara ångesten över att leva någon annans liv för att dina egna drömmarna inte passade in i mallen som du föddes i. Osynliga linjer har delat upp människor i bättre och sämre i tusentals år vilket stigmatiserar och påverkar allt. Den som aldrig har levt med en  broms, utan tagit allt utrymme för givet och sitt berättigande för självklart behöver påminna sig om det. Att ödmjukt och tacksamt påminna sig om det fördelaktiga arvet man fick redan vid sitt första andetag.

Mitt bildningskomplex har inget med högskolepoäng att göra (jag har många nu, intressant att jag behövde skriva det där…) Mitt bildningskomplex är orealistiskt, ett mentalt hittepå, jag förstår det och jobbar på det. Jag vet också varför det finns. Jag kan min historia och lagt mycket tid på att förstå mig själv. Jag känner igen mitt komplex när det dyker upp – som att jag alltid väntar på den första omtentan. Jag har mer eller mindre pluggat i 15 år nu, drivit företag och tagit hand om min familj (det är verkligen värt en applåd) och hittills aldrig omtentat. Jag borde förstå min styrka. Mitt komplex gör sig även påmint när jag tänker att mina resultat är för att någon varit snäll,  istället för att värdesätta min insats. En annan sak är när jag ständigt förminskar just det jag läser. Humanoria. Som att det är mindre värt och lättare att studera. Men med tanke på världens tillstånd behöver jag verkligen skaka av mig den föreställningen. Aldrig förr har humanoria varit så viktigt som nu. Det är mänskliga beslut och beteenden i tusentals år som skapat världen av idag. Det har gått så där. Därför behöver vi förstå oss själva, så att vi kan hitta rätt lösningar för nästa generationers skull.

Titlar, karriär eller pengar har aldrig styrt mina val, det är istället min nyfikenhet och min längtan efter att förstå världen och mig själv som driver mig.  Det är en resa som inte har ett slut. Det är mitt sätt att leva i en tillvaro där människan allt mer målar in sig själv i ett hörn. Jag reser inte bort från mina rötter, tvärtom, det är just mina rötter som driver mig och är min styrka. Trots att en broms ligger i, eller kanske just därför. Det är bromsen som byggt min motor stark. Mitt bildningskomplex är ett arv av osynliga linjer, det är ingen naturlag. Jag fattar det. Min resa handlar också väldigt lite om mig. Den handlar om oss. Vi behöver förstå att allt hänger ihop och börja diskutera världen utifrån andra värden och sudda osynliga linjer. Jag tror att vi lättare hittar lösningen tillsammans. Annars forsätter vi bara åt samma håll och det är inte hållbart. Man tror inte att saker kan hända förrän det hänt. Vi ser skräckexempel på andra sidan Atlanten.

Har du också en cykelbroms som ligger emot? Synliggör den, främst för dig själv men kanske även för andra –  men sluta för allt i världen inte att trampa.  Det är nämligen just farten framåt som gör att du håller balansen. Det är dina starka ben som en dag vinner över motståndet. Så gör inte trögheten till en ursäkt eller till din identitet, se det istället som en gåva som vill lära dig något. En gåva som hjälper dig att hitta ditt eget varför. För det är när bromsen ligger i som du verkligen behöver förstå dina egna drivkrafter för annars ger du helt enkelt upp.

Själv fortsätter jag också trampa på för att se vart jag hamnar. Och för varje tramptag åt rätt håll känner jag att cykelbromsen ger med sig millimeter för millimeter. Och råkar den känslan vara en inbillning så får jag trösta mig med att jag åtminstone får väldigt starka ben…

//Pia