Vardagsmagi – Högervanten

– Men vart har du gjort av den, vi köpte ju vantarna igår, åh hur ska du nu kunna åka skidor, du kommer frysa om händerna och vet du,det var dyra vantar det där.

Jag skäller irriterat på dottern, frågorna haglar, var har du suttit, har du flyttat på dig, tagit med dom in på toaletten, har det suttit någon bredvid dig – Jag vet inte mamma, den var här, jag hade höger vante här när jag gick in, jag lovar! Jag fortsätter skälla på repeat. Jag vänder ut och in på fickor och luvor, går fram och tillbaka mellan toaletten och loungen, ut till skidstället utanför. Dottern letar också för fullt, vi letar överallt men ingen högervante. Jag maler irriterat på utan någon större eftertanke innan jag plötsligt hör mig själv. Jösses vilken surkärring! Jag vaknar till och luften går ur mig. – Ja ja, någon måste ha tagit vanten, eller något, den är inte här Gumman. Jag inser det idiotiska att påpeka samma sak hela tiden som jag gjort de senaste 5 minuterna, dottern förstod nog redan första gången jag sa att vantarna var dyra, nya och nödvändiga.

När jag accepterat fakta blir jag istället lösningsfokuserad. – Vi åker ned till skidshoppen och köper ett par nya, du måste ju ha vantar! Vi går ut och sätter på oss skidorna, man behöver frakta sig några hundra meter från receptionsbyggnaden för att komma till shoppen. På vägen ned småpratar vi lite om en händelse som inträffade i liften. De båda barnen såg en hundralapp i snön som de inte hann plocka upp men de skyndade sig ned för att hinna få en andra chans men då var det försent, den var borta!- Vi får hoppas att det var den som hade tappat den som hittade den, säger jag till barnen.– Men å nej, vi ville ju ha den den, säger båda barnen i kör. – Ja men den var ju inte eran från början, hur hade ni velat ha det om det varit ni som tappade pengarna förklarar jag.

Då, i skidbacken, verkade inte riktigt mitt resonemang gå hem hos någon av dom, de ville ha pengarna själv och drömde om hur mycket kakor och ostbågar de skulle köpa för pengarna. Plötsligt kommer jag ihåg att jag gnällt på dottern om det också när vi letade efter vanten, när jag ändå höll på liksom. Jag sa visst något i stil med; Där ser du hur tråkigt det är att tappa något som någon annan sedan tar, nu fick du känna på det själv!  (omoget jag vet, jag vet, jag vet) men så sa jag i alla fall. När vi nu glider ned för att köpa nya vantar har dottern dock tänkt till. – Mamma, jag önskar att den som tappade hundralappen hittade den och om jag hade hittat den skulle du fått den så du kunde köpa nya vantar till mig! Så liten och så klokt! – Fint tänkt av dig Gumman, visst är det tråkigt när man tappar något som någon annan tar. Bra tanke, då har vi ju lärt oss något ändå av allt det här, eller hur? Då blev det något bra ändå.  – Jaa, mamma, det blev det!
Väl nere säger jag åt dottern att vänta ute, plätten utanför shoppen är öde.  Jag hastar in på jakt efter nya vantar. Väl i shoppen inser jag att hennes storlek är helt slut, suck, ja ja jag får be hennes pappa komma upp till backen med de gamla halvtrasiga vantarna så länge, de får funka helt enkelt. Jag är inne max några minuter i affären. När jag kommer ut sitter dottern på sina skidor och filosoferar, hon ser lite tilltufsad ut. Jag sätter mig på huk så jag hamnar i samma höjd som henne. – Vet du gumman, det fanns inte din storlek så pappa kommer hit med de gamla vantarna så länge, okey? Sedan knallar jag bort till mina skidorna en bit bort, det är fortfarande bara dottern och jag på hela plätten utanför skishopen. Precis när jag ska klicka i pjäxorna fastnar blicken på något som ligger en liten bit bort från skidorna. Det är svart och grått. – Kom hit, ropar jag till dottern, kom får du kolla! Hon kommer upp bredvid mig och stirrar ned i snön. Vi står helt tysta, sedan viskar hon vördnadsfullt, – Mamma…det är högervanten!
Vi stirrar en stund till. Allt ljud omkring oss försvinner, det blir knäpptyst. Efter en stund plockar jag upp vanten. – Är du säker på att det är den som var borta, frågar jag. Jag vill ännu inte tro att det är rätt vante, var det höger eller vänster, åkte den ur min ficka när jag gick in i affären, lämnade jag inte vanten i packningen vid receptionen? För att riktigt kunna tro på miraklet ber jag dottern vänta kvar och småspringer med knackig steg(så som man gör i pjäxor) upp till receptionen där ryggsäcken hänger, ryggsäcken där jag stoppade ned den ensamma övergivna vanten eller? Mycket riktigt, i väskan ligger den andra vanten, vänstervanten!  Och i min andra hand håller jag högervanten! Hur gick det här till! Hur kunde högervanten ta sig flera hundra meter ned till mina skidor? När jag kommer ned till dottern igen frågar jag – såg du någon vid mina skidor medan jag var inne i affären? Nä, jag såg ingen, det var bara jag här…

Här kan man välja att leta alla möjliga scenarion till vad som hände eller inte, själv kallar jag det vardagsmagi. När jag slutade skälla på dottern, accepterade fakta och välkomnade en lösning ja, då kom den. Att även dottern tydligt sänder ut att hon lärt sig något av allt hjälpte säker till. Och vilken tur att jag inte hade köpt nya vantar, eller var det bara tur, inte som jag ser det! Jag är övertyga om att hennes och mitt förhållningssätt löste gåtan med vanten.
Sådant här händer mig ofta och det är lika häftigt varje gång!  Jag vill att mina barn också ska tro på vardagsmagi, dagarna blir lite mer spännande då och jag gör vad jag kan för att hålla liv i deras tro. Inte så lätt för det finns alltid välmenande andra som ska berätta ”sanningen”. Men vad är sanningen, egentligen?  Jag är övertygad om att magi finns.

Vad väljer du att tro på?

Och vilket förhållningssätt tror du är roligast att ha i livet?

Magi och kärlek till dig!