Skolan, ledarskap och mod…

Ska vi fostra modiga elever behöver vi modiga skolledare. Idag fick jag uppleva hur en 16åring bestämde sig för att det fick vara nog nu, idag fick jag se hur en pojke växte till man och vågade berätta. Idag fick jag se en ung person med ett modigt ledarskap som fick alla andra elever att tänka – det ger hopp om framtiden – det var stort, ett magiskt lärarögonblick, tack! 
Skolverkets grepp om läraren har ökat och kraven på mer dokumentation har flyttat fokus från ledarskap till administratör. Det är en total felsatsning. Likt en marionettdocka dansar hon nu efter styrdokument, mätbar statistik och rektorers idéer om ledarskap. Lärarens tid upptas av mätbar evidens, det som räknas och det som går att ta på. Självständigheten har krympt och när hon försöker vrida en arm i en ny riktning är den osynliga tråden där och drar henne tillbaka. De osynliga trådarna gör att hon springer runt mellan dockteaterns väggar utan att någonsin kunna ta sig därifrån och så skapas meningslöshet. Visionen om möjligheter bortom väggarna blir suddiga och bleknar, glädjen försvinner och läraren som först brann för sitt yrke hamnar i löpandeband principen. Läraren blir en autonom faktaförmedlare och kongruensen är som bortblåst. Där någonstans tappas även eleverna. Forskning visar att relationen mellan lärare och elev är en av de största framgångsfaktorerna för att ett lärande ska ske – läraren måste få tid att bygga dessa relationer. 
När osynliga trådar utan inblick i verksamheten på golvet får styra blir det svårt. Den osynliga tråden begränsar och kväver det kreativa bortom väggarna – den osynliga tråden blir norm och akta den som försöker kämpa emot. Regler och normer som inte går att ta på men som ändå styr människorna i dess närhet. Regler och lövtunna trådar som förvandlar människor till likasinnade marionetter som ständigt dansar samma dans. För varje föreställning får publiken (eleven) uppleva hur ögonens eld mattas av, hur axlarna sjunker ihop och hur den initialt stolta hållningen krymper. Att dansa en dans som fångar publiken kräver närvaro och energi – när den är borta blir stegen ingen dans, stegen blir just bara steg och publiken längtar redan till när de får gå hem.
Nä, vet ni vad – skolan behöver inte fler administratörer, skolan behöver kreativa skräddare med vassa saxar och modiga dansare. Skolan behöver ledare som vågar klippa av trådarna och låta lärarna själva få koreografera dansen. Skolan behöver ledare som vågar vara ledare. Skolan behöver rektorer som dansar med på scenen i stället för att styra dockorna från luften. Tänk vad coolt om lite fler rektorer hade samma mod som min elev idag, då skulle skolan se annorlunda ut, då skulle samhället se annorlunda ut…

Det modet jag såg hos den här 16 åriga pojken i dag är det minsta modet jag

förväntar mig hos en rektor.

Alla vuxna i skolan måste bli modigare, det är så vi fortsätter fostra

modiga elever, hoppas,

hoppas…