Resurser som hjälper eller stjälper

Skolan No.1. Det har gått inflation i ordet resurs i skolan. Hjälp av specialpedagog, assistenter, extra stöd, specialmaterial med mera. Föräldrar kräver resurser, lärare ropar hjälp och skolledarnas främsta mål är att ha koll på skolpengen. Allt med en god intention – men om vi bara hjälper eleverna igenom kurserna utan att arbeta med deras egna inre resurser undrar jag om det inte blir rejäl björntjänst i stället… för när skoltiden är slut står ingen jävel där och sopar isen för dom…
För mig spelar det ingen roll om eleven har ADHD, ADD, depression eller sömnsvårigheter. Lider av taskiga hemförhållanden, olycklig kärlek, svajande självkänsla, dyslexi, PMS eller spelberoende – en elev som har det svårt behöver stöd oberoende orsaken, men frågan är hur vi gör det bäst, vi vill ju hjälpa inte stjälpa eller hur! Ska vi bara sikta på symptomen eller våga jobba med orsaken. När elever lämnar gymnasieboet vill jag att de ska kunna flyga själva, inte vara beroende av fallskärm eller andras vingar – jag vill att de ska ha tillit till sina egna vingar och att de tar ansvar för att använda dom – för mig är dessa förmågor viktigare för ett schysst liv än alla A, B eller E i ett betygspapper. En elev med dessa förmågor klarar nämligen att göra det som krävs för att få ordning på livet..fixa jobb, läsa upp betyg senare, vårda sunda relationer mm… Det finns människor som fötts med olika funktionsnedsättningar som klarat att bygga upp ett liv många inte trodde var möjligt. I flera exempel verkar den röda tråden vara föräldrarnas tillit till barnens förmågor och deras beslutsamhet i att inte ”skydda” sönder dom. Du kan göra allt du vill, du kommer få jobba lite hårdare, göra lite annorlunda och vara påhittigt men du kan det du bestämmer dig för. Du har alla förmågor du behöver och är unik och fantastiskt. Framförallt har föräldrarna inte lyft ansvaret ifrån barnen att nå sina mål – vill du någonstans får du jobba för att komma dit!
Dessa historier är en inspiration för hur människor växer under eget ansvar. Ja jag har korta armar och ben – ja jag har en CP skada – ja jag är blind… och  jag kommer få arbeta lite hårdare med att uppnå mina mål och drömmar, men jag kan! Det är ingen fara att få jobba lite hårt ibland… ofta kanske det till och med är där den största utvecklingen sker, vi ska inte ta det ifrån våra barn det. Det handlar om att i så stor utsträckning som möjligt göra så att ungarna flyger själva eller hur? Om en elev hela skolgången haft en specialpedagog vid sida som strukturerat, motiverat, tjatat, förenklat, påmint, förklarat, tagit på sig ansvaret för måluppfyllelse och blåst luft under vingarna…hur sjutton tror ni det känns för den eleven efter studenten?…skitläskigt förmodligen! Helt ensam utan möjlig tillit till sitt eget jag är risken stor att ungen aldrig vågar lämna boet trots godkända betyg…och det var väl inte tanken va?..Har du massor av extern hjälp hela vägen in i kaklet på gymnasiet..blir det väldigt ensamt efter studenten…
Självklart menar jag inte att nämnda resurser ska bort men det är ett måste att lägga ansvaret i elevens egna knä för att få jobbet gjort...det är så vi visar att vi tror på dom, det är så vi visar att de själva har alla resurser de behöver. Vi behöver ställa den obekväma frågan till oss själva…Tror jag att min dotter, min son kan…eller är det mitt eget tvivel på hen som gör att jag curlar sönder deras självkänsla och inte ställer krav? Fundera på den, för är det din issu ska du inte lägga den någon annanstans än i ditt eget knä? Vi borde inte heller vara rädda för att i vissa fall låta eleven krascha om denna inte tar eget ansvar för sina studier i alla fall inte på gymnasienivå. Om vi ständigt skyddar eleven från konsekvenserna av sitt handlande tycker inte jag att vi förbereder dom för verkliga livet..som vuxen får du ständigt stå dina kast…och livet är större än betyg, livet är så mycket mer.  Och som jag sa innan, ibland kan en krasch till och med vara en större lärdom i livet än att ständigt bli hålld under armarna. Let them fly – lita på att deras egna vingar håller!

Oj vad långt det blev, återkommer med tankar hur vi kan boosta elevernas inre resurser som komplement till de externa som redan finns! Skickar med en fråga till…hur brukar du känna när du jobbat hårt för något och uppnått målet, känslan att kunna själv.. hur brukar det kännas?

Dessa känslor önskar jag alla barn och ungdomar i livet

– möjligtvis mer men absolut aldrig mindre!

Kärlek till er