Ett välförtjänt sommarlov…

…efter ett riktigt hemskt läsår. Mitt värsta arbetsår någonsin faktiskt om jag ska vara ärligt…och jag har jobbat sedan jag var 18. Men nu är det till ända, i fredags började sommarlovet. Ett lov jag definitivt förtjänat men framförallt behöver. Jag behöver få distans till allt jag gått igenom i år. Jag började mitt nya jobb med skyhöga förväntningar och kanske var det därför fallet blev så brutalt. Jag förväntade mig inte en ribba på marken…
Det började med en nästintill obefintlig inskolning trots att vi var extra personal i 6 veckor. Redan vecka 3 kände jag mig ensam och insåg att arbetsfördelningen var kraftigt snedfördelad till min nackdel. Ingen visade intresse av den kunskap och erfarenhet jag kom med. På ett år har jag fått tre ord i feedback från min nya chef. Ja, det är kanske inte så konstigt att det inte är mer…han har nämligen ingen aning om vad jag har gjort överhuvudtaget…..eller det har väl egentligen ingen eftersom jag mest varit ensam…jag hade lika gärna kunnat spelat suduko hela dagarna med eleverna…eller bara låtit dom få gå hem. Då hade jag ju skaffat pluspoäng som lärare också! Kanske borde jag redan där anat vilken kultur som rådde i organisationen, kanske borde jag redan där anat att ledarskapet och styrningen var bristfällig, för annars borde ju någon haft koll på det här, eller? En organisation utan rutiner, kommunikation och gemensamma ramar att hålla sig i. När frågor ställdes fick jag ofta inga svar. Ett år med understimulering, total avsaknad av feedback och ensamhet. Ett år där ytterst lite imponerat…och det är synd. Jag behöver människor att se upp till, det sporrar mig. Jag älskar kompetens och energi. Jag ställer höga krav på en chef eftersom jag även ställer dessa krav på mig själv. Att göra det man ska och göra det bra, ta ansvar och inte ducka för det obekväma. 
Jag har gått i stress ett år. Det tog ett tag innan jag förstod vad som var vad. Ni ska veta att jag är van att arbeta mycket, jag har varit företagare i mer än 10 år. Att inte veta om man kan ta ut lön om 3 månader hanterar jag. Att ha mycket att göra hanterar jag, då har jag bara tagit i lite mer och jobbat fler timmar. Sådan stress hanterar jag. Kontroll och självpåverkan. Men inre stress under  lång tid var nytt. Jag kommer skriva mer om det, jag behöver få ut det ur systemet känner jag. Jag har sett flera signaler under året och lärt mig mycket…om mig själv..och kanske kan vissa saker hjälpa även dig.  Att sitta fast i ett system jag inte tror på –  maktlöshet. Att se hur skolan daltar runt med elever som förpestar arbetsmiljön för både lärare och andra elever. Och när du påtalar alla möjliga problem  få höra att vi ska älska och bekräfta dessa elever ännu mer, utan resurser, alltså seriöst då blir jag galen! Jag tror i dag att det är ganska välkänt att ungdomar behöver tydliga ramar, regler och att det är viktigt med konsekvenser.…för mig är det att bry sig! 
 
Jag är ingen tyst person. Jag har lyft obekväma saker men när inget händer så vet man till slut inte vilket ben man ska stå på – frustration…man undrar hur högt man ska behöva skrika… Nu är förändringar på gång annars hade jag redan sagt upp mig. Men om det går med myrsteg eller blir mycket snack och lite handling då går jag vidare, kanske gör jag det ändå föresten – jag måste vara sann mot mig själv.  Samarbete, pepp, utveckling och glädje. Meningsfullhet, ansvar, kompetens och driv. Ordning och reda…det är saker jag tycker att jag borde kunna förvänta mig av en arbetsplats, borde inte alla det?  Hög energi lyfter –  låg energi sänker. Ingen verkar nöjd. Gnäll, skvaller och respektlösa elever. Personal sjukskrivs och säger upp sig …hallå ledningen…det är ett tecken på en osund arbetsplats!  Och att det så katastrofalt slarvas med skattemedel gör mig också tokigt. Men nu är jag bättre förberedd och nästa läsår kan i alla fall inte bli sämre..det känns tryggt!

Men först, sommarlov, sinnesfrid och kärlek. Att vara i miljöer och med människor som förstår att ge och inte bara ta. Dags att säga hej till Pia igen och låta allt annat bli lärdomar som utvecklat mig.

Värme och skratt till dig!

Oj vad jag har mycket att berätta känner jag…det kommer mer…