Att älska utan att begränsa

Att älska och ändå släppa fri. Att älska med tillit. Att älska och låta barnen vara egna individer. Att inte låta min oro bli deras. Det är utmaningen som förälder. Att älska utan att begränsa – en hårfin balansgång. Att älska och inte lägga mina rädslor i barnens knä. Att älska utan att låsa in, fast jag gärna vill…tills dom är 30 typ!  Att inte låta mina tillkortakommande bli deras. Jag vill ju genuint att de ska leva – inte bara överleva. Att leva är förknippat med vissa risker, så ser livet ut. Jag kan inte skydda dom från allt, jag vill inte skydda dom från allt – hur ska de då lära sig hantera livet.
Jag vill att mina barn ska vara trygga, inte rädda. Jag vill att mina barn ska känna att jag ser dom som ytterst kompetenta individer. Den känslan får de inte om jag begränsar dom. Den känslan får dom inte, om jag inte vågar. Jag vill att de ska vara trygga med andra men framför allt med sig själva. Därför, just därför har jag precis sagt hej då till min fina elvaåriga son. Han och en kompis flyger själva till Bryssel för att hälsa på kompisens släkt – så coolt…hur skulle jag med gott samvete kunna säga nej till det, klart han ska åka, vilket äventyr!  Vad kan hända? Ja ja, jag vet, massor kan hända, men vet ni,  han är kapabel och världen och människor är faktiskt nästan alltid goda. Det är viktigt att komma ihåg. Tillit att det goda är så mycket större än det onda…Jag vill att mina barn ska ha tillit utan att för den skull vara blåögda. Trygga barn har närmare till sitt hjärta och intuition. Intuition har hjälp mig mången gång när jag varit i osäkra situationer. Situationer som jag idag är glad för. Situationer som hjälpt mig växa och som aldrig hänt om jag inte vågat lämna mammas gata. Så, ja därför fick min son flyga själv till Bryssel!  
Hur gör du? Berättar du oftare om allt barnen ska akta sig för än allt fantastiskt de kan uppleva? Berättar du oftare om alla hemska saker som sker än om allt det goda som människor uträttar? Berättar du oftare om elände än mirakel? Viktigt att tänka på tror jag, men  bara du vet vad som är rätt för dig. Att vara förälder är att för alltid bära en viss oro i hjärtat…men jag tänker att oron är min att bära…inte mina barns. Jag vill att de ska leva – inte bara överleva. Då måste även jag våga. Våga låta dom flyga själva och känna att vingarna bär. Vad ska barnen med vingar till om du aldrig låter dom få känna luften där under! Allt kan hända, jag vet – det kan det hela tiden…det kallas livet! 
 

Förlåt kära Mor i himlen.

I dag vet jag vad jag utsatte dig för genom att ständigt vara på väg åt tusen håll samtidigt…men tack för att du inte begränsade mig.

Tack för att du alltid var min största supporter.. men jag inser att det kostade på, i oro, sorry mamsen och all kärlek till dig – du modiga saknade kvinna!

Kram