Stress No 3: Hej väggen….

Jag sprang inte så fort in i väggen som tur var, tack för det! Dock gick jag dit sakta och målmedvetet. Ställde mig bredbent en halvmeter i från. Stirrade rakt fram och satte sedan handflatorna mot den och började trycka. Jag tog i mer och mer. Lutade axeln emot. Tjurskallig och envis är jag, hur svårt ska det vara att välta en vägg liksom?
Väggen skymmer framtiden, vi måste riva den, kom igen nu Pia, hej och hå! Tillslut tog jag även pannan till hjälp. Med hela mitt väsen forcerade jag all min kraft rakt fram. Jag är stark och ambitiös, det är klart att jag klarar av att välta väggen. Har man överlevt 20 år i den patriarkala byggbranschen har man lärt sig ett och annat…jag är super woman!  När mjölksyran kom fick jag hjälp en kort stund, phu…men sedan var det dags igen, nu kör vi! Du är tuff Pia, det här klarar du hejade jag på mig själv eftersom övrig hejarklack var obefintlig. Kom igen nu!! Om du bara ger lite till får du dubbelt tillbaks…det gäller att härda ut. Och så tog jag spjärn som aldrig förr. Det ska gå! Det ska f-n i mig gå! Det jag glömde i min iver är att det inte är min uppgift att riva väggar och att det blir inhelvetes svårt när den hela tiden förstärks bakifrån av andra som inte vill förändra. Jag glömde även att jag faktiskt inte är en outtömlig källa på glädje och kraft. Jag glömde även att livet inte ska levas i kamp. Det är inte ett friskt tillstånd. Tänk att jag glömde allt jag redan visste, Pia hallå!  Tillslut stod jag inte ut med mjölksyran längre. Jag sjönk utmattad ihop på marken. Slut, finito. Efter ett tag orkade jag höja blicken. Tunnelseendet som stressen lurat in mig i började sakta försvinna. Plötsligt såg jag andra stigar omkring mig. Hade de funnits där hela tiden? Varför gör jag det här och för vem? Varför envisas med att gå rak fram när ett stort hinder är i vägen.  Står det en hel jädrans vägg i vägen så är det ju faktiskt till och med korkat att bara kötta på i stället för att gå runt. Att gå min väg är viktigast av allt, inte att riva väggar som andra gör allt för att behålla…
Ja, jag har lagt ribban högt och vissa tycker definitivt att det är jag som behöver sänka den…men vet du, jag tror fortfarande att det är precis det som skolvärlden behöver, definitivt yrkesprogrammen – höga ribbor...annars får det liksom vara för min del..jag orkar inte helt enkelt. Att gå emot allt jag tror på trasar sönder mig och hur det än är…mig själv lever jag med hela tiden 24 – 7, det är mot mig själv jag behöver vara sann, ingen annan..

Jag säger inte att mitt sätt är rätt för dig, men jag vet att det är rätt för mig och det räcker. Hoppas du lever efter vad som är rätt för dig. Jag märkte nämligen att det tar så ofantligt mycket kraft annars. Jag har fortfarande inte förstått vad det var som hände..

..mentalt utmattad, jag,

super woman?!