Stress No5: Jag ber om ursäkt…
Ja, jag ber om ursäkt för att jag bara går och dräller, jag brukar verkligen inte göra det. Jag ber även om ursäkt om det stör dig att jag kanske inte ser sjuk ut. Jag ber även om ursäkt för att jag sysselsätter mig med olika sköna saker fast jag just nu är sjukskriven. Du ska veta att det är en del i min rehab. Att ladda om för att komma tillbaka till det kraftpaket som är mitt naturliga tillstånd…
Jag ber också om ursäkt för att du kanske ser mig träna mitt på dagen, men det ska du vara glad för det. Det gör nämligen att jag laddar batteriet mycket fortare. Jag ber också om ursäkt för att du fortfarande kan se mig skratta, jag älskar att skratta och har lite att ta igen från förra året. Jag ber också om ursäkt för att jag inte orkade bita ihop. Du ska veta att jag verkligen försökte. Jag bet ihop hela året och hoppades in i det sista att min röst skulle bli hörd. Att vara så envis, är givetvis mitt misstag. Den lärdomen tar jag till mig. Att sluta i tid. När hela du vet att du är på fel plats. Det är även min läxa att inte låta andra dränera mig. Min energi, mitt ansvar. Så i alla fall, låt bli att skuldbelägga mig för det gör jag så himla bra själv. Vara sjukskriven, jag!? Inte lätt alls för min självbild, jag jobbar på det. Att möta mig själv, mina fördomar och begränsningar. Lika bra att jag ber om ursäkt för allt jag gör nu känner jag. För kanske är du en av dom som retar dig på att jag smiter från det kollektiva ansvaret. Och kanske tycker du att jag är lat. Men en sak ska du veta – kalla mig varken lat eller smitare för då blir jag arg. Hade jag haft mer av dessa karaktärsegenskaper från början hade jag inte ens hamnat i det här. Hade jag smitit oftare, arbetat mindre ambitiöst, blundat för felaktigheter hade inte energin tagit slut bara så att du är medveten om det. Men vem hade jag varit då?
Förr eller senare hade rekylen slagit till med dubbel kraft i stället och då hade jag förmodligen gått sönder helt. Eller så hade jag resignerat och plötsligt blivit något som jag inte är…en lat tyst smitare...då hade jag i stället långsamt tynat bort. Med dessa alternativ är valet enkelt för mig, vem vill jag vara, vem vill du vara?
Det du inte ser på mig är att jag ofta tappar information. Att stå och stirra på visakortet och inse att du glömt bort pinkoden du haft i hela ditt liv är inte speciellt upplyftande. Jag är van att ha näst intill hela världens logistik i huvudet, den kapaciteten har jag när jag är fulladdad, nu är det plötsligt en utmaning att komma ihåg lappar till skolan, barnkalas, presenter, träningstider och födelsedagar. Jag tappar namn på personer och saker det händer aldrig annars. Och jag är ofta trött fast jag sover fler timmar per dygn än jag gjort på 46 år och normalt sett är mitt mellannamn Duracell. Jag vet exakt var min högsta nivå ligger och det är den som är min utgångspunkt, inget annat och nu är jag långt under. Var du har din utgångspunkt är din ensak så jämför mig inte med dig är du snäll..och för jössenamn kalla mig aldrig för smitare eller lat...då känner du varken mig eller min historia.
Förresten, nu ångrar mig jag. Jag lever ju fortfarande. Still breathing. I’m still me, liten som stor och det är viktigast av allt! Jag tänker inte be om ursäkt för mina egenskaper som satte mig i den här situationen. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag har ambitioner och vill jobba. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag har svårt för att blunda för felaktigheter. När 17 blev engagemang och ambition något dåligt…borde vi inte istället vrida lyset mot de som för länge sedan glömt bort ambitionen, för deras skull också faktiskt. Varför är det lättare att säga att någon ska sänka ribban i stället för att våga prata om att vissa kanske behöver höja den? Helt ärligt nu, om du var företagare och skulle betala lön till en anställd…hade inte du uppskattat engagemang och ambition då? Hade inte du önskat att dina anställda skulle lägga ribban högt? Hade du inte uppskattat en anställd som vågade berätta om något var fel? Jag vet vem jag hade anställt i alla fall och det är inte den lata tysta smitare. Det är där den stora skillnaden ligger i utveckling eller avveckling. Så nej, jag ber inte alls om ursäkt för att jag är jag, varför skulle jag…
Hur är det med dig, är du under utveckling eller avveckling? Ganska bra fråga att ställa till sig själv ibland. Jag vet i alla fall vad jag är…
…I’m alive
Still Breathing Lyrics by Dig the Kid
I left the world today
Every second that it takes and far away…
And if I hesitate then there is nothing at all.
I step into the flame
Go on and take the wheel
turning back to the stars
and let the fate collide
If you choose to leave
then it’s life on the edge
so close until I touch the great devide.
Still breathing…
Still breathing…
For all the ones I’ve ever loved…
and all the past I crossed that led me to the place
I may never find my way back to you
Still I step into the flame
Go on and take the wheel
turning back to the star and
let the fate collide
If I choose to leave live on the edge.
So close until I touch the other side
Still breathing…
still breathing…
still breathing…
Still breathing…
Still breathing…
Still breathing…
Du behöver inte be om ursäkt. Du behöver ta hand om dig själv. Andra behöver ha respekt för det du går igenom (och vara glada att de inte trillat dit själva!). Du behöver vara snäll mot dig själv och inte lyssna på den kritiska rösten som gör att du känner behovetav att be om ursäkt. Jag vet – för jag kände likadant! Kan t om känna det nu när jag är ledig på min fredag som jag faktiskt själv betalar för. Borde ju egentligen städa, handla, tvätta… Men nej det är inte därför jag valt att arbeta 4 dagar i veckan. Jag har valt det för att ta hand om mig själv – bara vara – få återhämtning – träna – vara Ewa.
Ta hand om dig själv ? och fortsätt gärna att skriva du gör det bra ?
Tack, tack tack! Jag jobbar på acceptans just nu och stärks av mitt beslut att faktiskt aldrig gå tillbaka…det gör allting lättare men oj, vad jag lär känna mig själv…och det är jag, mitt i allt, oxå tacksam för! Bra att du har en ledig dag, klokt beslut…viktigast är inte pengar utan att levA, fler borde göra så…då kanske en del till och med orkade vara engagerade…och om fler var engagerade skulle energin bli hög och ALLA skulle få mer kraft…säger det igen…engagemang kan aldrig vät fel! kram på dig!
?
Jag förstår inte heller varför engagemang ska vara något som kan ses som något negativt! och att man ska skämmas för att man är ambitiös och tycker om att göra det man gör på ett bra sätt. Jag har fått detta som negativ feedback på en övning på jobb. Varför ska vi ändra på oss?
Sedan ska det givetvis inte vara så att man måste jobba ihjäl sig för att leva upp till andras engagemang och ambitioner som jag vet att lärare har fått gör på skolor där rektorerna satt ohumana krav på sina lärare.
Nä visst är det konstigt och det är det jag menar. Det är lättare att säga, framförallt i kommunal verksamhet verkar det som, att vissa ska sänka ribban, tagga ned än att prata om alla som gett upp för länge sedan. Jag tycker generellt att människor ska ha ett engagemang i sitt arbete förutom om livet krisar ibland…och har man inte ett engagemang…ja, då är det nog dags att gå vidare. En privat företagare älskar engagerade medarbetare…det kan aldrig vara fel med engagemang, aldrig!
Och engagemang bör komma från insidan…därför blir det ju fel om en rektor bara bestämmer det. Rektors uppgift är att göda engagemanget inte beordra det!