Spring lilla ekorre, spring…
Effektivisering. Maximering. Inga döda stunder av eftertanke. Ingen marginal för lägre prestanda. Spring fortare lilla människa, spring! Reflektion, rannsakan och empati är farliga saker – det stjäl produktionstid och ger dig kanske kraft att ifrågasätta systemet.
Industrialismens samhällsintåg har på många sätt varit fantastisk men det var också där människans förvandling från levande till död började. Scientific managment blev det nya heta. Att utnyttja varje arbetskraft optimalt. Ta bort varje handling som inte producerar och specialisera varje arbetare för att öka vinsten. Tanken var kanske inte dum om den setts som ett komplement i stället för en vetenskaplig sanning. Tyvärr blev teorin allsmäktiga i sann kapitalistisk anda och människan degraderades sakta från själ och hjärta till järn och plåt. Men vi är inte robotar, vi är människor. Vi behöver känna, skratta, reflektera och integrera. Det är då vi orkar ta ansvar, bry oss och utvecklas. Det är där motivation skapas. Det som glömdes i produktionshets och specialisering är att människan presterar bäst när hon får vara just människa. Stress, meningslöshet och understimulering dödar henne däremot. Att inte bli sedd.
Att skära ned på personal och öka ensamarbetet är inte bästa sättet att spara pengar. Att bortse från morallogik och låta byggfirman med lägst timpenning få jobbet är inte bästa sättet att förvalta kassan. Att ständig låta skolans barngrupper växa sparar inte en spänn på sikt. I stället skapas ohälsa hos både stora och små. Ohälsa är tokdyrt. Ett systemfel föreligger och ändå fortsätter vi rakt fram. Det här är inte bara politikernas och arbetsgivarens ansvar, det är även ditt. Jag har sett många hantverkare slita ut sig i fuskande ackordshets förblindade av en lönecheck. Vissa lever nu med kronisk värk, jag undrar om det var värt det. När teorin nu även letat sig in i vår vardag med ständigt fullspäckade schema får våra dagliga val ännu större betydelse. Maxat till vilket pris är en fråga att ställa sig själv.
Nä, jag tror vi behöver dräpa den speedade ekorren och börja planera livet som en nötande maratonlöpare i stället. För ingen som springer i 100meters tempo kommer någonsin kunna fullfölja en mara och gå i mål. Det är när vi ändrar våra dagliga prioriteringar som systemet till slut måste böja sig. Vi är nämligen systemet, du och jag. Så hur vill du ha det, hur vill du leva?
Ice Age filmerna illustrerar fenomenet ganska bra tycker jag. Vill du vara ekorren Scrat eller Sengångaren Sid, det är frågan? Min övertygelse är att det är mer hälsosamt att anamma lite naiv Sid filosofi än att ständigt jaga efter fler och större ekollon. I alla fall i långa loppet, vad tror du? Egoistisk girighet har nämligen aldrig byggt stabila fundament och i Scrats fall sänkt han till och med hela Atlantis i ett girigt habegär. Nä, girighet skapar bara kaos och är den dödssynd jag har svårast för. Heja lite mer Sid i stället – tilltro, vänlighet, altruism, lojalitet, generositet och konsten att se det goda. Det skapar hållbara samhällen med invånare som tar ansvar för helheten, amen!
Du måste se filmen, då kommer du förstå exakt vad jag pratar om…girighet illustrerad på ett ytterst roligt sätt…
