Bara få vara mig själv…

Förutsättningen är ju då att jag vet vem jag är? Om jag frågar dig vem du är, vad svarar du då? Tänk efter en stund är du snäll, svaret är intressant utifrån hur du identifierar dig själv? Själv har jag granskat min egen identitetsanknytning starkt senaste halvåret och håller fortfarande på förresten, det blir lätt så när mattan dras undan..
Jag hade precis skickat in min första krönika till en tidning i stan när de även bad mig beskriva mig själv med två rader. Det fick mig att reflektera. Jag var sjukskriven efter en akut stress reaktion på jobbet, skulle jag skriva det – eller skulle jag skriva att jag var lärare fast jag inte arbetade, fast ville jag verkligen vara lärare längre? Kanske skulle jag skriva att jag var målare, det har jag ju hållit på med typ jättelänge? Fast kanske har inget av allt det där egentligen något att göra med vem jag är? Vem är jag om jag inte är mitt jobb blev den stora frågan? Jag tror att det är en viktig fråga att ställa som vi tyvärr sällan gör. Att lägga hela sin identitet i en yrkestitel är vanskligt. Det är att satsa allt på ett kort och sedan låta någon annan spela din hand. Ett jobb, en titel kan tas ifrån dig.  En person som odlat hela spektrat av sitt unika jag i saker utanför sig drabbas även hårdare när det rycks ifrån en. Den personliga krisen blir större vid arbetslöshet eller när framgång plötsligt går på sparlåga. Idrottsstjärnan som skadar sig för livet tappar plötsligt sitt mänskliga värde och mår psykiskt dåligt.  Inte bara jobbet förloras utan även identitet och tillhörighet.
En yrkestitel kan även fungera som en omedveten stigma som håller fast dig i en kostym du för länge sedan vuxit ur. Stigman bidrar till att du stannar kvar på en arbetsplats eller i en relation fast det inte känns bra – identitet och tillhörighet är starka krafter. Människan vill tillhöra och kan vara beredd att stå ut med mycket för den sakens skull. Att stå innanför staketet med de andra istället för utanför. Desto mer du förknippar ditt värde med det yttre desto större blir rädslan att förändra dessa. Jag upplevde känslan fysiskt när min sjukskrivning för tog slut. Det var en otrolig befrielse att slippa bära titeln sjukskriven, jag var så done with it. Den höll mig fast i dåtid istället för att ge mig kraft framåt. Hade jag däremot gått tillbaka till min gamla arbetsplats och fortsatt stånga mig blodig för att stå upp för mina ideal hade jag blivit knäckt igen. Ibland, ganska ofta tror jag, skapas sjukdom för att vi är otrogna mot oss själv. Mitt breakdown var alltså det bästa som kunde hända, för där och då, tog jag beslutet att vara mig själv trogen. Tack Pia!
Jag tror fler människor behöver lämna arbetsplatser som skaver in i själen på dem. Arbetsglädjen skulle öka och sjuktalen minska.  Vi är kanske inte alltid sjuka i den bemärkelsen vi är bara så innehelvete på fel plats. För arbetsplaster och ledarskap kan vara sjukt. Att skilja på miljö och person är viktigt. Alla kan bli sjuka i fel miljö för individen, alla.  Jag inser vilket viktigt arbete det är att inte stigmatisera sjukskrivna. För desto hårdare människan fastnar i sin sjukidentiteten, desto längre väg har människor till sitt tillfrisknande. Handlar ångesten om att gå tillbaka till just den arbetsplatsen eller gäller det generellt, för mig är det två helt skilda saker som kräver olika fokus.
Människor behöver boka möten med sig själva för vi förändras och tiden rusar fram . Om insidan utvecklas och värderingar byter riktning men inget händer på utsidan är risken stor att det blir en kollision till slut. Med ett avstämningsmöte med sig själv vartannat år finns det alltid en chans att justera riktningen vid behov. Och det krävs mod att göra det!  Därmed inte sagt att det är lätt.  Jag bor i en småstad och där kan roller och identiteter vara ännu svårare att skaka av sig. Saker har en förmåga att leva kvar. Du kan vara i medelåldern men vissa människor kommer ändå bara bedöma dig utifrån vem du var på högstadiet. Den där puckade bruden, värstingen, bohemen, plugghästen, den tuffa, nörden eller den blyga. Den händiga. Han som knarkade, hon som alltid snackade skit, han som alltid var otrogen och hon som inte var den skarpaste kniven i lådan och så vidare. Hur gör du? Om du själv dömer människor utifrån historiska beteenden kanske det snarare handlar om att du själv inte utvecklats så mycket och därmed tar för givet att de inte heller har det, har du tänkt på det? Eller kanske har du själv fastnat i en roll du tog på dig som tonåring utan att komma loss? Kostymen kändes kanske bra just då men nu har den börjar skava, den kanske inte ens var din från början…det kanske var brosans, eller ett arv efter farsan.. har du ens funderat på det? Jag återkommer i identitetsfrågan, den är intressant…

Nu frågar jag igen, Vem är du? Nästa fråga är också viktig; Vem vill du vara? Jag tror att desto närmare dessa svaren är varandra, desto bättre mår du. Är gapet väldigt stort dem emellan skapas ett skavsår på insidan. Att alltid i balans sträva framåt tror jag är syftet med att leva. Många inre konflikterna skapas när vi går emot vår egen sanning och risken är i stället att vi  fastnar i stiltje och meningslöshet. Att inte göra något är också ett aktivt val kom ihåg det. 

För när du själv inte vet vem du är, kommer du fortsätta låta andra definiera dig och risken är då att kostymen bara blir mer och mer obekväm. Skavsåret expanderar. 

Se till att garderoben är full av dina egna kläder, ingen annans fina du!

Kram

Lyssna på Lalehs text. Ett första steg för att stå upp för dig själv, är att veta vem du är. Lycka till fina du!

När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
och då faller alla bitarna på plats
Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
men jag ska aldrig mer titta ner igen
Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv
Nä jag tittar inte ner mer
Jag ser dig där i spegeln
Så, så feg varför log du ens
Nä, du log som att det var ett skämt
Du får aldrig ta skit igen!
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba vill bara få va mig själv