Mindful mitt i Cykelvasan

Förra helgen åt jag min godaste kanelbulle någonsin. I målområdet på Cykelvasan. Efter 9,4 mil på cykeln. Över stock och sten. I regn. I solsken. Jag gör ett bra lopp på lånad cykel. Utan en enda träningsmeter i sadeln. Utan någon som helst erfarenhet av att köra mountainbike. Hur är det möjligt? Jag har kommit fram till att min främsta fördel var mitt mindset. Och mina många benböj och utfall så klart. Uthållig muskelträning. Den märkliga upplevelsen började två dagar innan när jag tackade JA till att ta över ett startbevis. Innan jag ens hade en MTB att cykla på. Jag tänkte att jag provar. Jag tänkte att jag gör mitt lopp. Jag tänkte att jag är pigg och stark.

Jag tackar inte JA otränad. Det är viktigt att förstå. Jag tränar alltid lite olika. Men inte cykel. Resultatet sporrar mig bara ännu mer att fortsätta med blandad träning. Jag vill inte specialisera mig eftersom hela min vision med att träna är att kunna göra saker. Allt roligt som jag vill. Pigg. Stark. Rörlig. Jag ser ingen som helst anledning att jag inte ska kunna fortsätta med allt jag gör idag om 10 år. Jag tänker inte ens så. Varför skulle jag.

Loppet då. Hur tänkte jag. Mitt eget tempo var viktigt att hålla. Det betydde att jag körde om när någon cyklade för sakta. Jag tjuvvilade inte för att det var skönt – jag cyklade om för att de störde min rytm. Jag ökade inte heller för att andra cyklade om mig. Jag noterade dom i ärlighetens namn knappt. Och det är en intressant iakttagelse. Jag kommer ihåg väldigt lite från det omkring mig under loppet. Fokus var trampa på trampa på. Starka ben. Starka ben. Och att möta alla som hejade i spåret med ett leende. Min andra strategi var att stanna vid ganska få depåer. Allt för att inte störa min bubbla. Vid tredje depån stannade jag för första gången för att jag behövde klä av mig och gå på toa. Och passade på att trycka in en banan i munnen. Sedan upp igen. Jag stannade totalt 3 gånger. Behövde inte mer. Och det här har jag funderat över. Vi som gjorde loppet tillsammans pratade nämligen massa näring dagen innan. Vi handlade nötter, bananer, proteinbars, energidrycker ect. Men depåerna kryllar av godsaker. Så vill man stanna räcker det gott med det som finns där. Vill man köra på är det däremot bra att ha något i sin packning. När jag jobbade som målare kunde vissa arbetsdagar vara väldigt fysiska. I 8 timmar. Jag cyklade i 5 timmar. Man behöver inte äta hela tiden. Jag hade också bestämt mig för att inte köra in i mjölksyrelandet. Det lyckades tack vare att jag höll mitt tempo. Jag lät benen uthålligt nöta på. Ett två. Ett två. Och sist men inte minst vägrade jag gå i någon uppförsbacke. Jag vägrade. Hade horn i pannan. Och jag lovar er som inte kört banan. Det finns några backar från helvetet. Mitt i loppet tackade jag min lyckliga stjärna att jag satt på en cykel och inte stod på att par skidor.

Det var också bra att jag inte hade en aning om vad klockan var eller hur mina kompisar cyklade. Klockan hade jag ställt in fel och telefonen tappade jag från hållaren och fick istället slänga den i ryggsäcken. Jag tänkte. Skitsamma. Så länge jag gör mitt lopp är jag nöjd. En skön känsla. Jag hade verkligen ingen aning om min egen tid när jag korsade målgången. Förutom att allt känns bra.  De 7 minuterna över 5 timmar kan dock idag störa mig. Jag hade kunnat komma under 5 timmar. Jag var inte helt slut i mål. Nästa måltid är med andra ord redan satt. Nästa framgångsstrategi var fokus. Det blev som en härlig lång mindfulnes övning i stora delar av loppet. Och det är faktiskt sant att jag skrattade för mig själv i skogen fler än en gång. Jag blev så lycklig eftersom jag kände att jag grejar det här. För jag hade verkligen inte haft en aning innan. Jag var uppslukad av nuet. Kilometer för kilometer. Backe upp. Backe ned. Rullgrus. Spårig gegga. Där. Och ingen annanstans. Väldigt skönt. Farten hjälpte mig också mycket att fokusera. För mig blev det stor skillnad från ett sinnestillstånd när jag springer. Springa är liksom bara jobbigt, inte direkt farligt. Där behöver jag jobba upp ett fokus om jag vill springa längre sträckor. Med cyklingen var jag  tvungen att ha total närvaro för jag visste att det skulle göra djävulskt ont att ramla. Jag kom upp i 47 km/tim. Det kan man dö av! Och så kändes det faktiskt lite busigt att ge järnet. Barnet i mig hade väldigt roligt i kurvor och gupp. Och jag blev modigare för varje mil. Fokus låg på att cykla. Inte tänka på eventuella vurpor.

Det blev en intressant upplevelse på många plan. Både i det yttre. Och det inre. Utmanar du dig själv? Provar du saker fast du inte har en aning? En annan insikt som blev än mer tydlig är att alla våra upplevelser styrs från insidan. Att kanelbullen smakade så otroligt gott handlade inte alls om bullen. Det var samma bullen som säljs på vilket kondis som helst. Det som gjorde den så himla god var jag. Det var jag själv. Mitt sinnestillstånd. Betänk då hur mycket makt vi har att styra våra upplevelser av allt. När vi kan kontrollera vårt sinnestillstånd skapar vi vår verklighet. Kan jag få en kanelbulle att smaka himmelskt, kan du. Med vilka glasögon lever du livet? Läser du mer om allt elände som finns eller fokuserar du på allt fantastiskt? Fokuserar du på de som kör om dig eller noterar du alla som du själv passerar? Är du riktigt uppmärksam kanske du till och med noterar att mycket av det sker växelvis. Ibland kör vi om någon – och nästa gång kör den om dig. Jag tog många tunga gubbar i djävulsbackarna men när det gick nedför susade de förbi mig med stor tyngd bakom. Jag tänker att livet är så. Och att vi kanske inte ska förstora det mer än så.

Mitt liv är mitt lopp. Andra kan inspirera mig. Andra kan peppa mig. Andra kan få min horn att växa ut. Men det är fortfarande mitt lopp. Släpp in det som lyfter dig. Fokusera på människor som gör dig bättre. Alla andra kan du skita i. Om du har svårt att förstå vad jag menar – då kanske det är dags för ett cykellopp för dig med 🙂

All kärlek till dig