Att våga vara fri…

Vi lärde känna varandra redan som barn. Du var en vän som aldrig släppte taget eller accepterade att bli åsidosatt. Du visste redan då ditt värde. För mig. Allt du gjorde var i kärlek.

Jag minns när vi smet ut i sockiplast fast tjälen ännu ej lämnat marken. Kommer du ihåg känslan. Som att springa barfota men ändå inte. I smyg. Hur lycklig jag var. Jag fick vara barn som ständigt hade blåmärken och rivsår på två spinkiga ben. Jag fick leka med dig. I tillit. I tovigt hår utan klocka på armen. Då var jag som lyckligast. Hela världen låg framför mig. Utan internet.Vi läste böcker du och jag. Många böcker. Och du begränsade aldrig mina tankar. Och när någon annan försökte skrek du högljutt stopp. I bland tyckte jag du var pinsam som inte bara kunde anpassa dig. Och ibland ignorerade jag dig. Men alltid med en besk eftersmak. För det var inte dig jag sårade när jag gjorde det. Det var mig själv. Som att du bara skulle försvinna om jag inte låtsades om dig. Så naivt ett barn kan vara. I dag vet jag att inget av detta stör dig. För du är större än så. Mycket större. Och så självklar. Du behöver ingen annans bekräftelse. Och jag är så oerhört tacksam för att du ännu är vid min sida. För jag behöver dig. Jag behöver utrymme. Så min blick kan nå bortom något. Så min tanke kan få fart. Så mitt hjärta kan få drömma. Så min själ kan få fantisera. Att själv hålla i ratten till liv. Jag behöver få flyga som örnen för jag är dålig på att gå på led som myran. Det kväver mig.

Gör du då mitt liv lättare kära vän? Nej, det skulle jag inte påstå. Kanske till och med tvärtom. Men det är värt allt för jag kan fortfarande känna kylan från den vårfrusna marken under fötterna. Skrattet. Och spring i benen. Utrymme att vara mig är den finaste gåvan. Hur hade det varit möjligt utan dig vid min sida.

Kära frihet, den finaste av vänner – du är så viktig för mig!