Stress No 8: Nobody puts baby in a corner…

Det kommer ofta smygande. Inlindat. Så kamouflerat att du knappt märker det. Du föddes fri men hittar plötsligt dig själv intryckt i ett hörn.  Runt omkring står dina antagonister. Så fort du försöker sträcka dig ut motas du tillbaka. Det gör ont och är fruktansvärt trångt. Jag vet. Verkligen. Jag gjorde allt för att inte hamna där och ändå kom väggarna närmare och närmare….

Jag pratade. Skrev. Berättade. Bad om hjälp. Inget hände. Istället gled jag längre in i hörnet. Till slut var utrymmet så begränsat att jag inte ens kunde andas. Inte fylla mina lungor med energi. Jag började hyperventilera. Skapade ett tunnelseende av syrebrist och stress. Rationellt tänkande hamnade i periferin och mörker grumlade min blick.

I stress gör vi ofta våra motståndare större och starkare än vad de egentligen är. Vi resignerar. Ifrågasätter vår inre kompass. Vår grund skakas om. För mig var det främst två saker som slet isär mig. Den första var känslan av osynlighet. Att inte bli hörd. Att inte få svar. Frågor ut i tomma intet. Tystnad.  Den andra saken var känslan av att vara ensam mitt bland andra. Det kändes som att jag levde i en helt annan dimension. Utanför mig själv. Osynligheten och ensamheten gick självklart i varandra. Och även om jag hade kunnat gjort vissa saker annorlunda hävdar jag fortfarande med bestämdhet att dåvarande ledarskap gjorde nästan alla missar man kan. Priset för det betalade jag. Det går fort att ta död på glädje, energi och förminska en kompetens. Att göra ingenting är också ett aktivt val. Min glädje idag är att ribban lämnat botten. Tack vare att både ledning och personal har bytts ut. Det hade inte hänt om jag accepterat att sitta med ögonbindel tyst i hörnet. Som de tre aporna. Det är ett fakta. Ibland tänker jag på att det hade varit fint med ett tack…

I dag har jag förstått att den här kulturen tyvärr är ganska vanligt. Vi blir hemmablinda. Sakta sakta händer det. Vi ser inte att golvsockeln fortfarande saknas. Vi märker inte att ribban ligger på marken. Vi tycker att allt är bra. Vi tycker att vi utvecklar verksamheten. Vi tycker att vi sköter vårt jobb. Vi tycker att det är okey att kollegial lojalitet skapar en tysthetskultur. Vi tycker att det är okey att prata bakom ryggen på varandra. Vi är mitt i det. På alla nivåer. Vi ser inte skogen för träden. Just därför är det lättare att skjuta budbäraren när denne plötsligt sjunger nya sånger. Det behöver inte vara en elak tanke bakom. Det är bara den kulturen som har skapats. En organisatorisk blunder.  Omedvetenhet. Brist på ledarskap. Det här är ingen sund kultur för innovation och kreativitet. Det är ingen bra kultur för hälsa. Men det är lätt hänt. Särskilt på arbetsplatser där man saknar ett kontinuerligt arbete med personalutveckling. Eller där den som leder utvecklingsarbetet själv bär upp kulturen som är. Även den bästa i samtalsmetodik kan bli hemmablind och plötsligt komma på sig själv med att klia samma gamla ryggar av vana. Det händer oss alla emellanåt. Därför behövs nya sånger.

Det som gjorde att jag till slut tog mig loss från skiten var min starka tro på mitt rätt och fel. Min värdegrund kunde inte längre stilla se på hur jag slog knut på mig för att försöka få ordning utan gensvar. Den började mullra. Mina starka lungor hade tröttnat på att aldrig kunna ta ett djupt andetag. I hjärtat växte en acceptans. Jag var på fel plats. Redan vid första djupandningen blev blicken klar och mina motståndare såg plötsligt ynkliga ut. Dom krympte. Deras ord började tystna. ” Vi ska vara lagom. Vi ska anpassa oss. Vi ska göra som alla andra. Vi ska göra som vi alltid har gjort. Vi ska inte sticka ut. Vi ska inte vara för mycket. Vi ska inte sikta för högt. Vi ska inte prata för mycket” Jag var så klar med dom. Herr Jante. Mr Lagom.  Och fröken norm hade ingen makt över mig längre. Mitt i allt det onda växte en urkraft. Så självklar. Så smärtsam. Plötsligt reste jag mig bara rakt upp. Levererade ett pskykbryt, skällde ut min obefintliga ledare i tårar och gick. Gick för att aldrig komma tillbaka. ” Du klarar dig bättre utan dom jävlarna viskade rösten i huvudet. Spring Pia. Det fortaste du kan. Spring till dom som gör dig bättre istället för dom som vill förminska dig  Spring till dom som lyssnar. Spring till dom som tillåter dig att skina” Och jag sprang. I sorg. I smärta. Som att springa barfota på krossat glas utan möjlighet att stanna. Blodiga fötter och en ledsen själ som ändå har förstått att den vill leva. Jag var rädd och chockad över min starka reaktion . Och oerhört sårbar. Att be om hjälp när du hänger på kanten utan att få det är den värsta av den värsta ensamheten. Jag lovar. Som att springa naken över torget med ett gäng våldtäktsmän efter sig utan att någon reagerar. En del tittar. En del skrattar. En del vänder bort huvudet. En del bryr sig inte. En del tycker det är pinsamt. ”Det går nog bra” Hon klarar det nog” Hon är snabb” Hon får skylla sig själv” Så går det när man inte anpassar sig”. Att känna sig ensam bland andra är fruktansvärt. Då är jag hellre ensam med mig själv. Det har jag lärt mig den hårda vägen. 

Så hur har du det fina människa? Har du obemärkt hamnat i ett hörn. Eller låter du kanske mina gamla motståndare hålla kudden över huvudet på dig. Försöker dom långsamt kväva dig. Låter du deras ord uppta din värdefulla tid på jorden. Sår dom tvivel och meningslöshet bland dina tankar.  Låter du dom begränsa dig. Skit i Herr Jante, Mr Lagom och Fröken norm. Dom jävlarna har inget med dig att göra. Du föddes för att skina. Du är värd att bli lyssnad på. Du har något att ge.

Så du, fina själ – ta ett djupt andetag. Res på dig. Det gör ont. Är läskigt. Men jag säger som Patrick Swayze i klassikern Dirty Dancing – Nobody puts baby in a corner.

Dansa med dom som ser dig. Dansa med dom som lyssnar på dig. Dom andra kan du högaktningsfullt skit i. Dansa din dans.

Massor av kärlek till dig!