Förmågan att tro på det som inte syns…
Först var det bara en pelare på ett slott i ett annat land. Inget annat. Tanken om vad som fanns bakom var för abstrakt. Om det inte syns finns det inte. Eller. Kanske är det just det synsättet som begränsar oss. Dig och mig. Som kväver en tanke som om den hade fått flyga fritt tagit oss till högre höjder och djupare kärlek.
Kanske är det just vår oförmåga att tänka från hjärtat som skapar avståndet mellan kropp och själ. Kanske är det just vår osäkerhet som gör att vi inte vågar drömma om vad som finns bakom pelaren. Kanske är det vår rädsla för att uteslutas som har skapat en miljö där existentiella filosofiska samtal får mindre utrymme. Eftersom inga säkra svar kan ges. Vi lever nämligen i vetenskapens tid. Allt som inte kan bevisas genom forskning räknas inte. Och människor som tror på det som inte syns blir lätt klappade på huvudet av andra som anser sig sitta på hela sanningen. Den sanna sanningen. Och visst, vi har mer teoretisk kunskap än någonsin förr. Forskning och innovationer har tagit monster kliv bara senaste femtio åren. Och ändå brinner världen. Vi botar och håller dessutom också fler sjukdomar i schack än någonsin förut. Vi räddar och reparera kroppar som aldrig förr. Men glömmer bort själar. Vi separerar en enorm storhet som bygger på att alla delar räknas. Människan.
Fantasi och frågor utan givna svar får ingen plats i ett samhälle som byggt hela sin identitet på mätbarhet och paragrafer. När vi lever med både hängslen och livrem ger vi aldrig modet eller vår tillit en chans att expandera. Intention är så klart att göra oss tryggare men risken är istället att vi bygger en illusion. Som får oss att tystna. Och krympa. Vad händer när allt vårt fokus handlar om att inte dö istället för att fokusera på att leva? Vilka begränsningar skapar vi när bara det som kan bevisas räknas som viktigt? För visst borde det kunna finnas mer fast vi inte kan bevisa det, eller?
Och vad händer med vår förmåga att hitta svaren om vi redan från början inte tror på dom? Kan det inte vara så att vårt vetenskapliga förhållningssätt snarare blir hinder?
Nu när vi ser en framtid som går hand i hand med ny teknik och otroliga innovationer kommer mänskliga förmågor vara viktigare än någonsin. Fantasi. Kärlek. Mod. Etik. Moral. Att kunna tänka bortom. Att ha förmågan att släppa huvudet för hjärtat kommer ta forskningen in i en ny tidsera. Tror jag. Kreativitet utan ramar. Vilka stora upptäckter kommer revolutionera människan på insidan. Än så länge har det mesta nämligen skett på utsidan. Och sammantaget är det all denna utveckling som format det vi kallar verklighet. Dagens sanning. Jag väntar med spänning på vad som händer när världen bestämmer sig för att lägga lika mycket tid på att utveckla hjärtat som hjärnan.
Att ha ett growth mindset och flexibelt inre. Ett pulserande hjärta. Kommer ha betydelse för vilken väg världen väljer att vandra. Kanske är då förmågan att se bakom pelaren just det som kittlar ett hjärta till liv. Som ger mening. Som skapar hopp om möjligheter när andra gett upp. Kanske är den förmågan störst av allt. Kanske är det den förmågan som borde få störst plats i skolans läroplan. Att utveckla förmågor som gör oss till människor. Att utveckla det som en robot aldrig kan ersätta.
Plötsligt var det inte bara en pelare på ett slott i ett annat land. Plötsligt förändrades hela upplevelsen tack vare en enda tanke. En tanke om mer. Bilden blev en annan när två huvuden stack fram från ingenstans. Glada ansikten. Levande av liv. Tänk de hade funnits där bakom hela tiden. Utan att du hade haft en aning. Eftersom din tanke var begränsad. Framtiden. Full av bus. Bara för att saker inte syns betyder det inte att det inte finns. Den meningen vill jag få dig att fundera på. Låt ingen annan ta ifrån dig glädjen över att tänka fritt. Och stort. Fantasifullt. Och kreativt.
Be brave. Be a human. Not a robot
Kärlek