Syrebrist löser inga problem…

Utmaningen just nu handlar inte om att krampaktigt hålla andan. Det handlar om att möta sin egen oro och rädsla. Och att sålla i allt vi hör och bara känna efter i oss själva. Längst in. Att reducera bruset som alla andra skickar på oss. Det handlar även om även ta en paus från eländet. Vad matar du hela ditt system med. Det har nämligen en enorm betydelse.

Men framförallt kära vänner – handlar det just nu om att andas. Djupt. Lugnt. Syrebrist skapar nämligen lätt ett tunnelseende och stress. I stress ser vi endast rakt fram utan möjlighet till perspektiv. I det tillståndet följer vi blint våra impulser. Impulser som har sitt ursprung från en tid för väldigt länge sedan. Vi agerar inte. Vi reagerar. Gör som andra gör. Tilliten till vår egen röst försvinner. Korta snabba andetag högt upp i bröstet. Därför är det viktigare än någonsin just nu att att djupandas. Så att vi tar medvetna beslut. Inte bara blint springer efter flocken. Rädsla utan förnuft har nämligen genom mänsklighetens historia ett flertal gånger skapat tunnelseende och ond bråd död. Många har i pressade situationer förvandlats till någon de inte alls trodde att de var. Betett sig på ett sätt mot andra eller genomfört handlingar som de inte ens trodde att de hade i sig. Att ställa sig själv frågan – Vem vill jag vara -är viktigt när grunden skakas om. Vem väljer jag att vara när jag ska handla i mataffären eller när övriga flocken flyr i panik mot en riktning som kanske inte är min. Hur väljer jag att se på människor som inte delar min sanning och framförallt hur beter jag mig mot dom. Är min egen sanning huggen i sten eller har jag förmågan och ödmjukheten att lämna utrymme för att jag kan ha fel. 

Att följa med utan eftertanke är lätt hänt. Och ibland den enklaste vägen i ett tokeffektivt samhälle där reflektion sakta har reducerats bort. För människan är i många fall som vilket däggdjur som helst. Springer ett rådjur i panik följer resten efter. Även om riktningen är rakt mot stora vägen. Rådjuret tänker inte. Den följer flocken. Den reagerar. Vi människor har däremot gåvan av ett medvetande. Det behöver vi påminna oss om i dagar som dessa. Vi är i detta tillsammans. Och ett lugn kan vara hela skillnaden från att korsa motorvägen med livet i behåll eller inte. Och när vi sedan står där på andra sidan ska vi dessutom kunna fortsätta leva med besluten vi tog. Leva med den vi väljer att vara. Det handlar kanske inte alltid om att bara överleva. Ett liv är större än så. Att tappa bort sig själv är också att dö. Fast ett hjärta slår.

Och vackra du, till sist vill jag påminna dig om att medvetenheten finns där tystnaden ges plats. Du behöver inte frossa i allt om Covid. För desto mer du fyller ditt mind med alla andras  tankar. Desto svårare blir det att höra din egen röst. Ta en nyhetspaus och känn hur andetaget flyttar sig från bröstet till magen. Ett djupt andetag. Hålla andan gör vi bara under vattenytan. Inte på land!

Matar du ditt sinne med skit, domedag och mörker är det precis så du kommer se på världen. Det är faktiskt inte svårare än så. 

Ljus och kärlek