För att se med hjärtat behövs inga ögon
När hon slöt sina ögon blev det oväntat nog lättare att se. All distraktion försvann. Allt brus upphörde. Desto djupare hon andades desto tystare blev det. Hon som hade levt ett helt liv med öppna ögon förstod plötsligt att hon knappt hade sett någonting alls. Av det som var viktigt på riktigt. Hon som hade trott att hon haft alla svar. Hon som levt sitt liv med en oidentifierad längtan förstod nu att alla hennes utropstecken egentligen var frågetecken. Och att det var något bra. Sanningar som innan hon stängde sina ögon haft knivskarpa konturer blev med ens luddiga i kanten. En förnimmelse om något stort dansade förbi. En lekfull insikt cirklade runt utan att hon riktigt fick fatt i den. Som från ingenstans tonade en helt ny värld fram och en djup känsla av att vara på väg hem landade där den skulle. I hjärtat. Hon insåg där och då att människan inte hittar hem när blicken ständigt letar på utsidan. En framgångsrik resa för att hitta sin essens och sin mening börjar alltid på insidan. I en kärleksfull strävan mot kärnan i det som gör oss till människor. Utan pålagor. Blickar från andra. Blickar från oss själv. Fördömanden. Ytlighet. Anpassning. Normer. Ego och den ständiga jädra jämförelsen.
Nu när hon för första gången såg sig själv utan allt det där insåg hon att hon var vacker. Vackrare än hon någonsin förstått. För första gången såg hon på sig själv i total kärlek. Hon glömde bort skavanker och ålderstecken. Hon såg på sig själv utan ramar. Huden var inte längre slutet på det som var hon. Det fanns plötsligt inget slut. Hon var både start och mål. Hon var både sol och regn. Hon var både höst och vår. Hon var både himmel och hav. Känslan var bekant. I djupa vatten hade hon förut upplevt hur gränsen för vad som var hon försvann. Hon var allt. Allt var hon. Det fanns ingen skiljelinje. Summan av världens energier är konstant. Och varje levande varelse är en del i det systemet. Hon. Och du.
Trots att hon blundade såg hon klarare än någonsin. Ty blicken var plötsligt fri. Filter som skapat sanningar om vem hon måste vara och vad hon måste göra smulades sönder tills de inte fanns kvar. När hon slöt sina ögon och vågade möta hjärtat försvann allt som tidigare hindrat henne att slå ut i blom. En känsla av frihet. Kolsyra i bröstet. Hon kände sig så lätt att tårna med näppe nådde ned till marken. Vingarna på ryggen som sedan barndomen varit fastlåsta av normer och jante började klia. En känsla av lycka drabbade henne så hårt att hon nästan tappade andan. Hjärtat för stort för bröstkorgen. Blicken knivskarp trots stängda ögon. Tårar och tankar rörde sig därunder . Hur hade hon och mänskligheten kunnat glömma det självklara. Vilken värld har vi skapat när människan bakhinder sig själv och andra genom våld. När hon av begär och lättja ständig väljer sin egen bekvämlighet framför andras. Prestige. Vilken värld har vi skapat när vi ständigt tävlar om vem som vet bäst. Eller mest. När vi klarar av att se med stängda ögon märker vi att allt inte inte handlar om att vinna eller förlora. Och det är där någonstans vår förmåga att lyssna tar vid. Där någonstans hittas dialogen från hjärta till hjärta. Egot som tjattrar får plötsligt inte plats. Hon funderade. Hur ofta möts människor i riktiga samtal. Egentligen. Hur ofta lyssnar vi utan egna agendor. Du. Hon. Politiker. Företagsledningar. Presidenter. Rådgivare. Mellanmänskliga möten har fått ge vika för charader uppstyrda av byråkrati och titlar. Det kanske inte är så konstigt att världen ser ut som den gör tänkte hon. Att hon och många andra glömt bort sina vingar är bara en naturlig anpassning. Till den verkligheten vi tillsammans har skapat.
Det kliade mellan skuldrorna. En växtvärk trummade från insidan. Hon tittade bakåt. Hon tittade omkring sig. Nej, världen är inte formad för att få människor att flyga tänkte hon. Det är därför vi glömmer bort vår förmåga. Den storhet vi föddes med försvinner för varje blick eller ord som med mörker äter sig in i våra hjärtan. Hjärnans intellekt har skapat begränsningar som skadat vår tillit till våra vingar. Människan kontrolleras lättare från marken. Där mister hon sin chans till perspektiv. Hennes möjlighet att se helheten går förlorad. Hennes förmåga att älska förminskas. Och hennes tilltro till världen kuvas. På marken blir saker lätt svart eller vitt. Och i hopplöshetens land lever inga lösningar. I stället frodas egon som tror på teorin nollsummespel. Det vill säga för att en ska kunna vinna måste någon annan förlora. En dimma skingrades och en insikt tonade fram. Vi är här för att lära oss tänkte hon. Och vi kommer upprepa samma misstag tills läxan är gjord. I varje beslut vi dagligen tar formar vi världen. Det låg något oerhört kraftfull i tanken. Hon kände hur pulsen gick upp. I varje beslut vi dagligen tar formar vi världen. Det är inte i det stora det börjar. Det börjar i det lilla. Som sedan förändrar det stora. Hon skrattade till. Makten finns hos oss vanliga människor. Inte hos narcissistiska världsledare. Giriga politiker. Hycklande styrelser eller våldsamma diktaturer. Makten att göra världen till en humanare plats där ekonomisk tillväxt inte är svaret på allt finns hos varje individ. När vi stänger våra ögon slutar vi jämföra oss. När vi stänger våra ögon förblindas vi inte av hat och avundsjuka. När vi stänger våra ögon får glassig reklam inget värde. När vi stänger våra ögon tar vi lättare beslut i kärlek än rädsla. Hon kände hur munnen drogs upp i ett leende. När alla människor åter förstår att de föddes för att flyga kommer världen formas utifrån helt andra preferenser än idag. Och de som fortsätter vandra på marken med våld, hämnd och girighet i sinnet kommer att självdö. Ska det här kunna ske behöver världen fostra självständiga, tänkande och reflekterande humanister tänkte hon. Och det gör vi bäst genom att bruka allvar av alla barns rätt till utbildning. För där någonstans skapas luft under vingarna. Hopp. Empati. Perspektiv.
Med nya insikter kom också en sinnesro. Med djupare kärlek förankrade hon fötterna i jorden och var åter beredd att öppna ögonen. Men är det ens möjligt att ha fötterna i jorden och ändå flyga tänkte hon. Är det inte en omöjlighet. Att vara tungt grundad men ändå lätt. Hon skakade på huvudet och insåg att tanken kom från den gamla världen. Den som begränsar. Hon förstod också att tanken var något hon lärt sig. Hon skrattade åt sig själv. Att tänka utanför boxen är inte en teori. Det är en praktisk träning som behöver nötas om nya tankar ska kunna ska formas. Hon tog ett djupt andetag och fällde knakande ut sina vingar. Vickade huvudet från sida till sida. La sina händer på bröstet i en kort bön. Sedan kastade hon sig ut. I livet. Hon hade bestämt sig för att leva. Och göra skillnad i det lilla. Och ja, mig veterligen har hon inte landat än.
Vad säger du? Ska vi göra henne sällskap, du och jag?
Ska vi våga använda vingarna…
