En livräddare. En vän i nöden. En tillfällig hjälp. När djupet under oss är mäktigare än kraften i våra ben finns livbojen där. Som en säkerhet. Den ger oss vila och håller vår näsa ovan vattenytan. Av ren kärlek håller den oss vid liv. Tro inget annat. Det finns dock ett problem med livbojen som kan uppstå om vi inte är väldigt uppmärksamma.
Det är att den obemärkt går från tillfällig till permanent. Vi vänjer oss vid att ha de
n under armarna. Vi slutar använda vår egen flytkraft. Våra muskler försvagas. Förtvinas. Plötsligt har vi glömt bort hur det är att simma. I stället för att fortsätta möta våra utmaningar på djupet förflyttar vi oss till den grunda delen. För säkerhetsskull. Utan att vi egentligen har märkt det står våra fötter på botten och livbojen är kvar runt midjan. Vi har både livrem och hängslen för att inte drunkna. Sista tecknet på rädsla och resignation är sedan att du lämnar vattnet. För säkerhetsskull kliver du helt sonika upp på land. Fortfarande med livbojen på. Och där någonstans är det lätt hänt att meningslöshet letar sig in i själen. Blodet pumpar fortfarande med frågan är om du lever. Att sitta på stranden med en livboj runt magen är att leva i rädsla. För allt. För säkerhetsskull. Utifall att. Det är inte ett liv. Vackra fina människa – vi kan inte ha garantier för allt. Vi kan inte veta. I bland behöver vi försöka. Prova oss fram. Fortsätta simma. Fortsätta göra. Det är så vi bygger våra muskler uthålliga och starka. Det är så vi förfinar vår teknik i att leva. Det är så vi kommer finna det vackraste djupet av dom alla. Vår egen essens. Vår egen tillit. För snälla tro mig. Människan har så mycket mer att ge. Så mycket mer att lära. Både du och jag. Om vi vågar försöka. Om vi gör det tillsammans. Om vi hurrar istället för att håna när någon är modig nog att prova. När vi är så rädda för döden att vi glömmer bort att leva bildas ett vakuum. Där varken död eller liv får näring. Det som dock väldigt lätt frodas i dessa miljöer är meningslöshet, bitterhet, gnäll och ett ständigt fokus på vad alla andra håller på med. I stället för att våga se inåt, se oss själva och prata om det som behöver pratas om skvallrar vi desto mer om vad alla andra håller på med.
Så till dig som fastnat på stranden med livbojen runt magen – var inte så rädd för att leva. För har du då verkligen levt. Finns det fortfarande en längtan och nyfikenhet på både dig själv och världen då är det dags att kasta bort livbojen nu. Och tänk, kanske blir det den här sommaren som du åter igen vågar närma dig vattnet. Kanske att du till och med våga ta ett simtag. Jag tror så mycket på dig. Och blir det jobbig igen. Då finns den där. Livbojen. Som en tillfällig hjälp. Tillfällig…
Seså skimrande själ, ge dig ned i vattnet nu. Man blir glad av att bada!
/Kärlek
