Stress No 2: Free Falling…

Stressen är tillbaka blixtsnabbt. Aldrig någonsin har jag haft en liknande reaktion i hela mitt liv. Varenda cell i kroppen reagerar på en millisekund. Vilken fantastisk synkronisering by the way… Hjärtat slår så hårt och fort att det måste synas på utsidan. Arg och rädd. Jag tappar kontrollen, fotfästet, jag faller – aldrig mer ett år som förra året. Fly, viskar en röst. Du måste bort Pia, rädda dig själv medan du kan, fly…
Känslan när jag inser att mina rop på hjälp inte tagits på allvar är en sådan total käftsmäll. Hela året har jag stått bakbunden och fått smäll på smäll…och ropat både aj och hjälp. Jag har aldrig någonsin känt mig så betydelselös eller blivit så lite lyssnad på! Hjärtat blöder och jag inser att jag själv måste dräpa mina drakar om flödet ska stanna. Jag spränger snöret på ren kraft. Överlevnadsinstinkten drabbar mig brutalt. Det är nog nu! Bröstkorgen håller på att sprängas. Varenda del som är jag blir påtaglig. Jag känner hur jag blir upplöst eller är det tvärtom…är jag kanske mer solid än någonsin…Jag vet inte. Synfältet suddigt. Alla kollegor blir konturlösa utom chefen. Spring, viskar rösten, spring det fortaste du kan Pia...Jag reser mig hårt och rafsar ihop mina papper. Mina fina papper med tydliga enkla punkter på vad som behöver göras för att jag inte ska drunkna. Mina tydliga punkter från förra terminen som jag och kollegan är övertygade om kommer lyfta hela utbildningen…vilket verkligen behövs, nivån är så låg!  Hela manualen med hjärt och lungräddningen har jag gett honom men tydligen ska vi ta det sen, vadå sen…när jag redan slutat andas eller!! Jag är så vansinnigt arg att jag kokar. ”Jag går nu och jag vet faktiskt inte om jag kommer tillbaka” Högt, argt och med gråten i halsen går jag mot dörren. Vulkanen mullrar inte bara längre – ett utbrott är faktum. Det kommer verkligen smälla.  Ordväxlingen fortsätter och plötsligt hör jag en hög hård röst…oj, den är ju min, jag skriker visst..
Jag står upp med hjärtat totalt blottat bland alla sittande kollegor och spyr ut min frustration från hela förra året, lavan pulserar fram från botten av det som är jag. Varför lyssnar du inte när jag berättar att jag håller på att sjunka, skriker jag. Du är min chef, varför lyssnar du inte?!! (öh..jag brukar väl aldrig skrika?)  I övrigt är rummet knäpptyst, till och med ventilationen håller andan. Kollegorna sitter mitt i ett vakuum som tysta statister och undrar vad sjutton det är som händer. Alla besvikelser väller fram, tårar. Sårbar och med allt som är mig blottat står jag naken bland alla påklädda män och skäller ut min chef. Sedan går jag. Smäller i dörren…bang..så jävla skönt..smäller i nästa dörr också…lika jävla skönt!  Jag är inte en person som smäller i dörrar, skriker eller smiter från konflikter..vad är det som händer, håller jag på att bli galen eller är det kanske tvärtom..kanske är jag klokare än någonsin. Jag har kastat mig ut i ett fritt fall utan att vara säker på om fallskärmen kom med. Jag har hoppat, vad händer nu?
Exploringlife, Pia, det är vad som händer – du utforskar livet och tvingas skoningslöst  till en punkt av nya insikter. Jag vet, jag vet och tack...men måste det vara så svårt….Ja Pia…det måste det ibland..det är där du lär dig, det är där din största expansion sker...tillit Pia…till dig själv fina du!
 

Free falling. Jag har ingen aning om vad som händer framöver men jag vet att jag är värd bättre. I dag var jag modig,  idag prioriterade jag mig…idag prioriterade jag livet…borde inte alla det?

Jag faller men jag är åtminstone

både sann och fri

Hur är det med dig?

 
http://bookboon.com/blog/2014/02/svenska-10-tecken-pa-daligt-ledarskap/?lang=sv